Party varje gång man öppnar munnen

Måste det vara så speciellt att äta?

Måste det Party varje gång man öppnar munnen? (Jag länkar till Wikipedias beskrivning av Party – det definitivt är ingen kort lista på partyn vi kan ägna oss åt här i världen …)

I mitt tidigare liv var ingen händelse för liten för att fira, så där har jag fått jobba rätt ordentligt med livsstilsförändring. Visst ska det firas, men det går att hitta andra former än 3-rättersmiddagar med kaloristinna ingredienser.

Det finns många som funderar på varför man ska hålla på med ”pulverdieter”. Själv ser jag det som ett verktyg, som utöver att man får en snabb första viktnedgång (som bidrar med framgångskänsla och ökar ens jävlar anamma) hade ytterligare en viktigt fördel. Den tuffa starten i augusti förra året, med 12 veckor utan riktig mat, funkade riktigt bra för mig. Kroppen fick nämligen en chans att bryta mönstret totalt. På så vis kunde även hjärnan lära sig att mat= ENERGI, som ger mig bränsle, dvs ork att fungera ca 4 timmar i vaket tillstånd och inte en ”lyckodrog”!

Ett bra test på om man är sugen eller hungrig lärde jag mig:

• Jenny: Jag vill ha nå´t!
• Nya hjärnan: OK, det blir makrill på knäckebröd.
• Jenny:
  • Svarsalternativ 1: Näää, en GOD macka, en med ost! = Är bara sugen => ta en promenad, drick ett glas vatten, läs en tidning.
  • Svartalternativ 2: OK, makrill, det blir bra, jag svälter ihjäl om jag inte äter NU! = Hungrig =>OK att äta.

Man kan även tänka sig varianter som ”Vänta 2 minuter, om du fotfarande är hungrig kan du äta…” eller nå´t annat käckt som inte jag kan lära ut 🙂

Verkar detta vettigt? Eller?