Träffade min Itrim-Ulrika idag för ett av de regelbundna motivationssamtalen där vägning ingår.
Igår kväll, precis innan jag somnade, fick jag en plötslig känsla av att jag inte skulle bry mig om vad jag vägde… Alltså inte bara ”inte vara nervös”, utan att faktiskt inte bry mig!
För den som inte har kämpat med sin vikt hela livet låter det säkert smått larvigt, men andra förstår vilken otrolig förändring det är att plötsligt sluta bry sig om vad vågen ska komma att visa!
Det är en överraskning lika stor som om lingon blivit söta, som om gräset blivit blått eller som om diskmaskinen hade tömt sig själv under natten.
Det måste tyda på att jag mer och mer börjar uppleva mig själv som en normalviktig person. En som köper vanliga storlekar på kläder, som äter lagom mycket av rätt sorts mat, som tränar så mycket som kroppen behöver för att må bra.
Det måste också tyda på att mitt självförtroende ökat så pass att jag inte längre är livrädd för att en siffra på vågen ska styra mitt beteende till att falla ner i ett hål och börja äta ostmackor och Ben & Jerry-glass 😉
By the way visade vågen 73,7 = BMI 22.5. Drygt två kilo under min ”målvikt”.
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Superbra jobbat systra mi 🙂 ❤
Tack Stina! 🙂
Va härligt! Grattis!
Tack Liza! 🙂
vilken seger! Grattis!!!
Tack Lotta! 🙂
Fantastiskt bra jobbat!
Tack Hanna! 🙂
Grattis! Vad kul att inse en sådan sak som för många är en ”skitsak” Jag hoppas att jag snart ska tänka likadant, att inte vara rädd för vågen. Jag har inga problem med att berätta för folk vad jag väger men däremot är jag rädd för att gå upp.
Håller på dig! Det tog alltså 10 månader av normalvikt innna jag kom över det, så jag inser varför jag aldrig hunnit till det läget förut.