Ni som är lika gamla som jag kommer säkert ihåg klassikern från Lasse Åbergs film Sällskapsresan, ”Jag KAN flyga jag är inte rädd…” Rollfiguren gick i flygrädsleterapi och fick övningar som skulle hjälpa honom att våga åka till Gran Canaria på semester.

Mental träning igen alltså!

Det är det som gäller – att övertala mig själv att jag törs och kan.

• Att plantera in en färsk och fräch tro på min egen förmåga som kan ersätta de gamla ingrodda föreställningarna
  • inte kunna
  • inte vara en så´n som springer.
• Att skapa nya spår i hjärnan, som blir allt tydligare för varje gång jag följer dem.
• Nya spår som leder till den nya sanningen ”Jag är en så´n som springer”.

Jag har redan planterat den nya sanningen ”Jag är en så´n som tränar”, så det finns ingen anledning att det inte ska gå att skapa det här spåret också 🙂

Ett hett tips, förutom att ha en bra plan för hur det ska gå till, myrsteg för myrsteg,  är att ha en förebild som inspirerar.

• Jag har min Itrimkompis Susanne, som sprungit sin första mil på 12 år – för mig låter det helt oöverstigligt, men det peppar mig att jobba mot MITT mål.
• Även Liza fortsätter att inspirera, med sina löpningsrapporter på bloggen. Kan hon gå ner nästan 40 kilo och nu springa 3 km så kan jag också!

Jag har nu tagit mig över 200-gränsen och vågar tro på det också. Trots att jag varit sjuk och kommit bort från den planerade upptrappningen vågade jag mig på att springa 200 steg – gå 100 – springa 200 och är sååå stolt.

Löparskolan börjar onsdag kväll på Itrim, men jag kommer tyvärr inte att lyckas att vara med den första gången 😦  Hoppas att det blir regelbundet och att det går att hänga på senare. Jag får sköta mig själv så länge 😉

Eller inte helt själv… Förutom förebilderna Susanne och Liza har jag ju min Itrim-Ulrika som suverän peppare. Inte att förglömma min ljuvliga lilla träningskompis, som är mycket nöjd med de nya rutinerna:

Grymt motiverad är jag i allafall till den stora utmaningen jag gett mig själv – 1 km utan avbrott, före jul. Första delmålet är springa 200 steg – gå 50,  under en hel kilometer före nästa Balansgruppsmöte, torsdag 4 oktober. Om en dryg vecka alltså…

Jag vet att det är fler än jag som kämpar med att överhuvudtaget komma igång och springa. Hur tänker ni?