Varför smygätande är sämre än annat ätande

Havregryn är helt omöjliga att göra osynliga:)

Det upptäckte jag när jag var liten och gjorde chokladbollar i smyg (ja, ni som har följt 2xlblog ett tag vet att jag har ett mycket speciellt förhållande till De små runda bruna). Hur mycket jag än städade så fanns det alltid en liiiiten smula som avslöjade mig.

Smygätaren avslöjad av små smulor

Trots det fortsatte jag smygätandet de närmaste dryga 40 åren. Och skicklig som få är jag på att smyga med både det ena och det andra… (Min dotter kommenterade för inte så länge sedan att hon inte hade haft en aning om att jag hade rökt fram till millennieskiftet och då var hon ändå 7 år.)

När jag nu själv lagt ner det osunda smygbeteendet pågår istället en ständig kamp med en som gärna undanhåller en hel del av det som införskaffas och inmundigas.

Kampen går ut på att spana och lyssna efter och upptäcka ätandet av chips och bullar utan att skuldbelägga ätandet i sig, utan att istället försöka att få själva smygandet att upphöra. Det är nämligen min fasta övertygelse att det är mycket, mycket sämre att smygäta än att äta fel saker ”öppet”.

Varför säger jag så då?

• Jo, smygandet i sig cementerar bilden av mig själv som en annorlunda sort. En som inte kan visa hur mycket och vad som stoppas in i munnen.
• Smygätandet i sig ger mig skuldkänslor för det som jag vet är ett konstigt beteende.
• Skuldkänslorna ger upphov till tröstätande – jag är ju både annorlunda och dålig och det är synd om mig!
• En ypperlig grogrund för alla former av känslomässigt ätande…

För ungefär ett halvår sedan såg jag ett mycket bra avsnitt av ”Matmissbrukarna”, tror att det gick på kanalen TLC. Det handlade om en ung dam i England som smygåt enorma mängder med godis och som åkte runt till olika butiker för att sprida ut inköpen.

Arbetet som hon i programmet fick hjälp med av en dietist och en terapeut gick ut på att lära sig att våga möta en massa rädslor. Rädslor som hon tryckte ner med sitt smygätande. Via olika typer av utmaningar, ledda av terapeuten, vågade hon så småningom ta steget att sätta sig ned med sin familj och prata öppet om sitt hemliga matmissbruk. På så vis kunde hon få deras stöd till en förändring, istället för att de tjatade på henne om ätandet, så att hon gömde sig och tryckte i sig godis i smyg.

Bullen behöver inte vara hemlig ! Jag mår bättre av att VÄLJA den än att smyga…

Jag skulle också vilja passa på och tipsa om några trevliga och intressanta bloggar:

I jakten på kcal – Varje gång jag blir av med lite kilo någonstans, så hittar de snabbt tillbaka till sin ägare, som då, tyvärr, är jag. Mycket humor från Lotta!

Pernillas Viktresa -Pernilla har Jojo-bantat sen hon var 14 år gammal. Massor av roliga inlägg och intressant information.

I tekoppen – Ellinor har gjort en GBP-operation. Hennes blogg handlar om relationen till mat men även om pyssel, vänskap, ritande, fotograferande och annat som gör livet värt att leva.