2XL för ungefär ett år sedan – Analys av en Jojo-bantare

Hoppas att ni inte saknar det traditionella Fredagsmys-inlägget alltför mycket när jag väljer att avsluta New York-veckans återblick såhär 🙂

Eftersom jag har ägnat en hel del energi åt att hitta orsaken till att just jag har blivit en klassisk Jojo-bantare, så ska analysen av hur jag hamnade där ska få sitt eget utrymme.

På bilder av mig som liten kan man se att det definitivt inte var någon spinkis som växte upp. I lågstadiet var jag en av dem som kallades Fläskkotlett. Jag har dock väldigt få minnen från dessa år, så det är möjligt att jag förträngt mer än jag tror av elaka kommentarer och utanförskap.

Under mellanstadietiden blev det smärtsamt tydligt för mig att min övervikt ställde till det för mig. Till ”Sanning & Konsekvens” och ”Ryska Posten”-partyn fanns ingen inträdesbiljett. Det var Eva, Maria och Jenny som inte fick komma. I 6:an uppgraderades Maria. Spinkiga glasögonprydda Eva och tjocka Jenny var de enda som stod utanför partygemenskapen.

Under gymnasiet börjar jag dock få en riktigt snedvriden självbild. Tidigare har jag ju faktiskt haft en viss övervik, men det är nu som jag med tonåringens fulla osäkerhet börjar betrakta mig som smällfet, fläskig, omöjlig och ful. Jag har svårt att förstå det när jag ser studentbilden – inte jättetjock tycker jag.

Jag vet bestämt att jag 1980 vägde 69 kg till min fulla längd på 181 cm, vilket motsvarar ett BMI på ca 21!!

Det låter helt vansinnigt, men nu steg jag som 18-åring på Jojo-bantartåget och gick med i Viktväktarna för första gången.

Under de följande 30 åren skulle min kropp fungera som ett levande experimentlaboratorium av frosseri, svältkurer, viktväkteri, jag-skiter-i-allt-perioder, graviditeter, viktväkteri igen.

När jag ser TV-program om ätstörningar av olika slag slås jag av det återkommande temat; hur en barndom med relativt ostörd och trots allt harmonisk knubbighet följs av en låg- och mellanstadietid där kamraternas retande tar fart, för att kulminera i en tonårstid med en usel självkänsla. När sedan tonåringen, utan att själv förstå det, väl har lyckats växa i sin kropp är kroppsuppfattningen helt förvanskad och diverse hysteriska åtgärder kommer igång.

Resignerad

När jag och min syster besökte Barcelona hösten 2010 hade jag resignerat totalt och accepterat ett fortsatt liv som tjock. De snyggaste kläderna jag hade med mig på denna långweekend till den ljuvliga modestaden Barcelona var två par 2XL-shorts från Big Size-avdelningen på herrbutiken Dressman och ett antal utanpåskjortor!

Min vändpunkt

Sommaren 2011 parkerade jag utanför Texas Longhorn på Enebyängen. Vi skulle äta en härlig lunch, bestående av kletiga krämiga Quesadillas för mig och Bacon Cheeseburger för sonen och ett biffspett för dottern. Chichi satt i bilen och vi behövde veva ned fönsterrutan åt henne, så jag gick runt bilen och öppnade bakdörren. Oturligt nog snuddade vår bildörr i den BMW som stod bredvid och dess ägare kom ilsket gormande fram till mig inne på restaurangen.

Det var skrämmande tydligt hur denna BMW-förares sätt att tilltala mig baserades på hennes uppfattning om mig som något slags lägre stående varelse. Visst jag hade gjort fel, men det var helt uppenbart att hon inte talade med en jämbördig utan med en fet blobba, i stora fula 2XL-shorts !

Här kom vändpunkten för mig och jag är henne evigt tacksam (även om självrisken på trafikförsäkringen inte var rolig att betala;). Att så uppenbart bli betraktad som en andra klassens medborgare var något absolut skrämmande för mig. Det tog verkligen skruv och tisdag 9 augusti 2011 började mitt nya liv!