På senaste tiden har jag vid några tillfällen insett att jag som en skänk från ovan fått ett nytt sätt att handskas med ilska, besvikelse och frustration. Under alla mina år hittills på jorden har sådana känslor ofelbart lett till att jag ätit något, helst något riktigt slabbig, fel och mycket.
Vad sägs om det allra mest oslagbara ”comfort food”: Mackor med tjocka lager ost – eller varför inte ÄNNU tjockare lager ost utan mackor? Eller mackorna på sidan om osten, så det blir ännu mer att trösta sig med?
Det första tillfället handlade om ett telefonsamtal med en massa tjafs med ett försäkringsbolag om läskigt mycket pengar. Och trots att jag snart firar ett helt år på rätt vikt – när jag la på luren kom mina första tankar raka vägen från mina skruvade, gamla instinkter:
- Stackars mig som är så förb…ad och ledsen…
- Nu går jag in på caféet och köper en grillad getostmacka
- Jag SLIPPER träna…!
Tursamt nog satt jag i bilen utanför Itrim och gick trots allt in och gjorde den träningsrunda jag tidigare hade planerat. Jag började ganska håglöst, men tänkte OK det är jättesynd om mig, så jag kan väl ta det lite lugnt då, bra att jag är här i alla fall. Man ska vara snäll mot sig själv 😉
Och det släppte! Hur snabbt som helst var jag igång och jobbade ordentligt. När jag var klar var jag varken arg eller avslagen längre.
Vilken hit! Att inte trösta sig med något som dessutom hade ställt till det ytterligare med massor av dåligt samvete, utan istället faktiskt lyckas bota ilskan över eländet.
Vid nästa tillfälle hade jag lyckats köra ner bilen i en brunn (!!) och fick tillkalla bärgare (i efterhand en grymt komisk situation, men just då var det totalkatastrof) Samma visa igen: Jag slipper träna, stackars mig…
Även denna gång lyckades jag övertala mig till att åtminstone åka till lokalen, kanske bara parkera mig i soffan och tjura lite? 😉
Men;
- adrenalin -> UT
- endorfin, dopamin och serotonin -> IN
Åtminstone tror jag att det är så det hänger ihop rent kemiskt och ilskan omvandlas med träningen (och en dos nöjdhet över beslutet) till kroppsegna lyckoämnen.
Artikel på ämnet i Illustrerad Vetenskap ”Du blir hög av motion”
Mitt bästa knep i dessa sammanhang är, som så ofta, att låta mig tycka att det är OK att göra något pyttelitet – som av ett trollslag brukar resten komma på köpet! (och gör det inte det så är själva försöket OK ändå…)
Tjatigt men sant: det gäller att växla om till ett annat spår i huvudet
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Jag brukar passa på att träna när jag är arg. Bättre än att äta 🙂
Smart! För mig gäller det att komma mig för att göra det istället för andra dumheter… Men det går med små små steg åt rätt håll 🙂
Jag har oxå ägnat tid åt att försöka mata min ilska med just mackor, mackor med smält ost. Det var inte ett bra sätt. Och jag insåg det redan då och blev bara arg på mig själv. Idag har jag slutat att misshandla mig själv när jag blir arg. Om inte tunga lyft på gymmet räknas? 😉
Superbra:) 🙂
Å vad bra att du gick in
Hejja dig
🙂
Man får försöka tänka att man är SNÄLL mot sig själv när man TRÄNAR och att man FÖRTJÄNAR att MÅ BRA (banka, banka, banka in i huvudet). 🙂
Exak Hanna!! Och precis som Maria också säger – att sluta misshandla sin kropp !
Härlig blogg! 🙂
Kolla gärna in tbx 🙂
Tack Natacha 🙂
Det ligger nog mycket i det där. Jag vill ju gärna också äta när jag har motgångar. Men jag har börjat med att om jag då känner mig less och vill ha tex godis. Då lovar jag mig själv att jag kan få det sen, men jag måste göra nåt först. tex ut och åka med vovven, gå ut och njuta av luften, göra min gympa etc. När jag sen gjort nåt av detta, så har lugnet kommit tillbaka och jag vill inte längre ha godiset.
Bra om man hittar nåt som funkar:)
Jättebra tips! Tack 🙂
Usch! Jag älskar att träna när jag är arg och ledsen! Det känns ju så otroligt mkt bättre efterråt!
Jag är lite avundsjuk på dig som kommit dit att det är lättare att faktiskt GÖRA det också 🙂
Det kommer nog 🙂
Själv har jag märkt att det är ett fåtal saker som skänker energi för gymmet som att vara frustrerad eller arg över något, speciellt när det är jobbrelaterat. På dom dagarna där jag känner att jag vill spricka av frustrationer blir det alltid gym och ett gediget tillägg med övningar utanför själva maskinerna som jag vet dränerar mig på alla överskottsenergi som frustrationer kommer med.
Efteråt är jag alltid hög på livet och frustrationerna är som bortblåsta 🙂 Matberoende utbytt mot gymberoende 😉
Hoppas på att en vacker dag så kanske jag kommer dit jag också, men jag får fortfarande jobba på att övervinna latmasken när det tar emot i livet av någon anledning… 😉
Jag är en nykter alkoholist som också har problem med maten. Jag hoppade på Itrim för ett drygt ett år sedan och gick ner 27,5 kg från invägning till lägsta notering. Fokus och motivationen var på topp. Nu ett drygt år senare är det svårt som in i bomben att låta bli att ”tröstäta”, att belöna sig med extra mycket eller extra god (då ofta onyttigt i mitt fall) mat. Det är precis samma tankar och beteenden (flykt) jag drack på tidigare. Alkoholen har jag hållit mig ifrån i över 2 år utan någon speciellt sug, nästan inget sug alls, men det här med maten är fan så svårt och jag tror det handlar om att det är enklare då det handlar om TOTAL avhållsamhet än då det gäller att kontrollera intaget. Man måste ju trots allt äta och ofta triggar intag till större intag för mig.
Så alla ni som lyckas gå ner i vikt och behålla den – ni är JÄVLIGT bra! Jag har hämtat hem 7,5 kg från min lägsta notering i modern tid men väger å andra sidan 31 kg mindre än jag gjorde då jag vägde som mest men det är svårt med kosten och belöningssystemet/tröstätandet osv.
Skulden och skamen vid dylika flyktbeteenden är fasen inte att leka med men det går åt rätt håll, mycket tack vare att jag tagit tag i och fått hjälp med mitt största och allvarligaste problem – alkoholen. Vem vet – en dag kanske man lär sig hantera mat och sötsug som en ”normal” människa också! 🙂
Hej! Tack för din långa kommentar! Jag håller med dig – tror att ett av de stora problemen med att klara ett normal ätande är att man är utsatt för det ständigt. Alkohol GÅR, som du gjort, att säga tvärnej till, men när det gäller mat finns inte det alternativet… (förutom då när man startar med VLCD/LCD soppor och shakes och slipper utsätta sig för eländet). Vissa saker är jag dock tvungen att behandla med total avhållsamhet. Låter kanske larvigt,men jag vågar inte ha ost hemma (förutom plastig hushållsost som jag ändå inte är ett dugg sugen på). Skulle jag ha en Falbygdens Arn eller Birger Jarl eller 1878 hemma i kylen så tror jag att jag skulle äta upp den direkt. Så där är det totalförbud som gäller.
Eftersom man inte kan låta bli allt så är man nog tvungen att hitta någon drivkraft som är starkare än suget. Lätt att säga, men jag jobbar hårt med att vara snäll mot mig själv och uppmuntra alla små saker jag ändå gör rätt. Min idé är att myrsteg för myrsteg pränta in nya tankebanor i skallen istället för att man alltid hamnar i gamla vanliga spår med onda cirklar av tröst, skuld, mer tröst. JAg tror att det är precis som du säger själv – man måste LÄRA sig själv hur man gör.
Är du förresten kvar på Itrim och kan få hjälp att komma vidare?
Vi hörs! 🙂
Jag är inne på mitt stabiliseringsår och är inne i en god period nu och full av hopp inför framtiden. Kan jag komma ner 5 kg på längre sikt är jag väldigt nöjd.
Härligt! 🙂
Jag tar en promenad eller så tar jag fram stickningen…..
Stickning är väldigt lugnande – också skönt när man är ilsken 🙂