Månadsarkiv: januari 2013

Den här dagen har inte varit ett dugg som planerat 😦

Jag inser verkligen att det stämmer så himla väl, det jag brukar skriva om – att har man en plan och ett tydligt mål så vet man i alla fall vart man är på väg. Uppstår hinder går det att hitta tillbaka till spåret genom att ta en annan väg än den planerade.

Han man däremot inget mål och ingen plan är det lätt att den fortsatta resan går åt ett helt annat håll och med ett helt annat resultat än det man önskar. Kanske helt käpprätt åt skogen…

De praktiska händelserna som är grunden för resonemanget är idag helt enkelt som följer:

Jag var på väg till ett möte som jag verkligen sett fram emot jättemycket. Kanontrevliga och inspirerande människor att arbeta tillsammans med i kreativa processer som ligger mig varmt om hjärtat. En riktigt kul dag med massor av energitillskott såg jag framför mig och humöret var på topp. Hade dessutom planerat in en lunch på stan med en sedan länge saknad vän.

• Så visade det sig att vi blev tvungna att ställa in mötet pga sjukdom.
• Som lök på laxen måste även lunchen skjutas upp 😦

Vad är då första tanken när jag får reda på det?

DÅ ÄTER JAG MINSANN NACHOS TILL LUNCH PÅ TACO BAR!

Men HALLÅ!! Varför ska jag äta slaskmat? För att trösta mig? Är det inte nog illa att mötet är uppskjutet – ska jag förstöra för mig själv också?

Jobbade i alla fall vidare och stoppade i mig lite yoghurt med müsli och russin… Skjutsade dottern till jobbet och när jag kom hem bytte jag om till löparkläder och tog på Chichi sele. Klokt beslut där! Ut och få luft och motion…

När vi kommer ut REGNAR det 😦

Men vi traskar iväg för att lämna tillbaka några saker som jag har lånat på mina vänners firma På vägen tillbaka tänker jag att vi ska springa.

Då visar det sig att Chichi är halt – hon vill inte galoppera och inte ens trava, lilla gumman 😦
Genast hoppar ryggmärgsreflexen fram och tycker att vi ska gå förbi Ica och köpa SEMLOR!?!

Semla – åt jag inte 🙂

• Jag har alltså inte ätit en semla på nästan två år…
• Varför i hela fridens namn skulle jag göra det idag?

Jo – såsmåningom kommer jag på vad det är frågan om:

Jag har ju inte ätit lunch alls! Woops! Varken på stan eller Taco Bar eller fixat något själv.

Det är bevisat – om jag inte äter någorlunda genomtänkta måltider regelbundet 4 ggr/dag blir jag dum i huvudet!

För att krydda tillvaron ytterligare steker jag höger ringfinger tillsammans med ett ägg och bränner mig på te..

Efter lite mat och ett besök hos min bästa frissa Katrin återvände vett och sans 🙂

Nu ska jag hjälpa Loi med hästen och sedan ”skicka över” en extra dos styrka till Cribba (inte för att han egentligen behöver det) som drar sina sista bloss ikväll – Så himla bra!

PS. Lilla vovven är ordinerad vila ett dygn och om hon inte blir bättre får vi kolla vidare säger veterinären DS.

Tappar ni totalt all intelligens någon gång? Har ni i så fall kunnat konstatera om det finns någon ledtråd till VARFÖR?

Den här dagen har inte varit ett dugg som planerat 😦

Jag inser verkligen att det stämmer så himla väl, det jag brukar skriva om – att har man en plan och ett tydligt mål så vet man i alla fall vart man är på väg. Uppstår hinder går det att hitta tillbaka till spåret genom att ta en annan väg än den planerade.

Han man däremot inget mål och ingen plan är det lätt att den fortsatta resan går åt ett helt annat håll och med ett helt annat resultat än det man önskar. Kanske helt käpprätt åt skogen…

De praktiska händelserna som är grunden för resonemanget är idag helt enkelt som följer:

Jag var på väg till ett möte som jag verkligen sett fram emot jättemycket. Kanontrevliga och inspirerande människor att arbeta tillsammans med i kreativa processer som ligger mig varmt om hjärtat. En riktigt kul dag med massor av energitillskott såg jag framför mig och humöret var på topp. Hade dessutom planerat in en lunch på stan med en sedan länge saknad vän.

• Så visade det sig att vi blev tvungna att ställa in mötet pga sjukdom.
• Som lök på laxen måste även lunchen skjutas upp 😦

Vad är då första tanken när jag får reda på det?

DÅ ÄTER JAG MINSANN NACHOS TILL LUNCH PÅ TACO BAR!

Men HALLÅ!! Varför ska jag äta slaskmat? För att trösta mig? Är det inte nog illa att mötet är uppskjutet – ska jag förstöra för mig själv också?

Jobbade i alla fall vidare och stoppade i mig lite yoghurt med müsli och russin… Skjutsade dottern till jobbet och när jag kom hem bytte jag om till löparkläder och tog på Chichi sele. Klokt beslut där! Ut och få luft och motion…

När vi kommer ut REGNAR det 😦

Men vi traskar iväg för att lämna tillbaka några saker som jag har lånat på mina vänners firma På vägen tillbaka tänker jag att vi ska springa.

Då visar det sig att Chichi är halt – hon vill inte galoppera och inte ens trava, lilla gumman 😦
Genast hoppar ryggmärgsreflexen fram och tycker att vi ska gå förbi Ica och köpa SEMLOR!?! 

Semla – åt jag inte 🙂

• Jag har alltså inte ätit en semla på nästan två år…
• Varför i hela fridens namn skulle jag göra det idag?

Jo – såsmåningom kommer jag på vad det är frågan om:

Jag har ju inte ätit lunch alls! Woops! Varken på stan eller Taco Bar eller fixat något själv.

Det är bevisat – om jag inte äter någorlunda genomtänkta måltider regelbundet 4 ggr/dag blir jag dum i huvudet!

För att krydda tillvaron ytterligare steker jag höger ringfinger tillsammans med ett ägg och bränner mig på te..

Efter lite mat och ett besök hos min bästa frissa Katrin återvände vett och sans 🙂

Nu ska jag hjälpa Loi med hästen och sedan ”skicka över” en extra dos styrka till Cribba (inte för att han egentligen behöver det) som drar sina sista bloss ikväll – Så himla bra!

PS. Lilla vovven är ordinerad vila ett dygn och om hon inte blir bättre får vi kolla vidare säger veterinären DS.

Tappar ni totalt all intelligens någon gång? Har ni i så fall kunnat konstatera om det finns någon ledtråd till VARFÖR?

När jag i augusti 2011 äntligen pallrade mig iväg till Itrim för att få lite ordning på mitt liv fanns inte det här suveräna testet:

Itrimtestet

Om testet hade funnits skulle jag ha fått reda på vad jag verkligen gick och bar på i onödan (en skivstång).

När jag hade gått ner 22 kg fick jag däremot prova att stoppa just så mycket vikter i en ryggsäck och ta den på mig. Det räckte med att gå 10-20 meter så kunde jag lätt inse hur synd det hade varit om mina knän alla dessa år.

Hur påverkad insidan och alla organ var har jag inte några påtagliga bevis på.

Det har en annan dam i min närhet:

Med ”bara” 13 kilos övervikt var det ”bara” ett bilbatteri att bära på och det kan man i och för sig tycka är rätt överkomligt. Damen i fråga ansåg nämligen att hon hade någorlunda trivselvikt och levde ett någorlunda sunt liv med promenader och cykelturer.

Men genom att se den bistra sanningen  högt blodtryck och usel kondition i vitögat fick denna dam ändå inspiration. I lugn och egen takt gjorde hon under ett års tid en livsstilsförändring som hittills resulterat i minus 10 kg och en kondition som en 15 år yngre person!

Min ögonöppnare var dock inte tyngden av en byrå, moraklocka eller barnvagn utan:

• tvånget att handla mina sommarshorts i herrbutiken
• en ständigt värkande vänsterhöft
• onda knä och fötter

samt en ytterst obehaglig upplevelse av att betraktas som en lägre stående varelse pga min övervikt. Jag har nog berättat om det förut, men det var ett tag sedan ..

Min vändpunkt
Sommaren 2011 råkade jag öppna vår bildörr så att den oturligt nog snuddade vid den bil som stod parkerad bredvid. Bilens ägare kom mycket upprörd fram till mig för att diskutera hur jag tänkte hantera skadan. Det var skrämmande tydligt hur denna förares sätt att tilltala mig baserades på hennes uppfattning om mig som något slags lägre stående varelse. Visst jag hade gjort fel, men det var helt uppenbart att hon inte talade med en jämbördig utan med en fetoch värdelös blobba i hemskt fula shorts. Det tog verkligen skruv och tisdag 9 augusti 2011 började mitt nya liv!

8 augusti 2011 var de tajta. Här 12 veckor senare.

Den stora skillnaden mellan mina tidigare mer eller mindre framgångsrika viktminskningsförsök och detta – mitt livs sista – var att jag äntligen insåg att jag var Foodaholic eller Kalorimissbrukare. Jag var nu beredd att komma tillrätta med missbruket, att ta hjälp och att inleda min avgiftning.

Har du någon specifik ögonöppnare?

Gårdagens inlägg handlade om huvudsakligen fysiska utmaningar. Dessutom om hur arbetet med utmaningarna och uppfyllande av mål kan skapa snöbollseffekt och t o m Lycka!

Nu tror jag att jag efter alla de funderingarna har drabbats av storhetsvansinne…!

Slanke Dancia 10%

• Jag har nämligen köpt hem OST till mig själv.
•  Jag har ätit en OSTMACKA!! 

Kanske är det helt idiotiskt- som om en f d rökare skulle prova bara ett litet bloss…

Eller så är det inte samma sak.

• Började jag  kasta i mig ohämmade mängder av mackor? Nej!
• Körde jag i panik tillbaka till affären och köpte Falbygdens 1878? Nej!

Kanske är det bra, en dag när man känner dig stadig, stark och trygg,  att våga testa gränsen- att ta ett nästan farligt kliv?

Mumsig Dinkelklämma med OST!

Vi måste ju trots allt lära oss att leva med all mat som finns omkring oss.

KANSKE är det nödvändigt, i alla fall för mig, att någon gång testa det jag är mest skraj för- att tappa kontrollen! Åtminstone för en sån som har det svart- vita och omåttliga som sina stora hjärnspöken.

När vi ändå är inne på ämnet ost, kan jag fortsätta att svara på Åsas fråga på:

2XLblog-sidan på Facebook

Har du tips på goda magra ostar? Jag hittar bara Apetinas magra fetaost men den är alltför gummiaktig i konsistensen.

Håller med om att Apetinas 10% Fetaost är lite väl gummiaktig – inte så ”flagig” som fet Feta. Den har även en lillasyster på 3%  – den har jag inte provat. Kanske någon annan har gjort det?

Här är en av de allra bästa – törs inte prova att ha den hemma ännu 😉
Falbygden har 3-4 olika sorter med 17% – riktigt mumsiga!

Falbygdens Arn 17%

Brukar ha den här hemma:

Mesost 17%

Och så finns det helt OK mager ”Cream Cheese”:

Cream Cheese 9%

Den bästa 10% -iga hårdosten tycker jag är Slanke Dancia. Smakar mycket mer än Västan (som även finns 5 %)

Slanke Dancia 10%

Men slutligen är det ju mängden det är frågan om! Jag äter parmesanost och den är inte direkt mager, men där lyckas jag hålla mig till något slags rimlig mängd numera …

Fler som ”utmanar ödet” och testar ”farligheter”? 

Det här låter väl fullständigt korkat, men jag har precis upptäckt att jag tycker att det är KUL med utmaningar!

Det är en väldigt spännande upptäckt, för jag har nog varit alltid varit rätt bekväm av mig i många avseenden. När det gäller fysisk aktivitet har jag alltid varit – milt uttryckt – sparsam 😉

När jag tittar tillbaka i mina anteckningar från hösten 2011 står det så här på Dag 20 (näst sista dagen på VLCD) :

”Jag närmar mig sakta men säkert de 30 minuter som man ska träna för att nå bra effekt, men jag väljer att göra det i MIN TAKT så att jag fortfarande ska tycka att det är roligt.”

Om man är en rätt liten och inte så modig hund är nog Lycka en lagom stor lekkamrat …

Hmmm, det verkar i alla fall som att jag fått blodad tand nu, efter den senaste tidens erövringar av sådant som naturligt normalviktiga människor troligen tar som självklart:

• simma
• springa någon kilometer ibland, lite nonchalant utan stora förberedelser…
• träna i linne och tajts
• prova Zumba (jag LOVAR att jag var bland de mest okoordinerade även bland nybörjarna!)
• göra Plankan 

Nu börjar jag fundera på att dra med sonen på att spela badminton 🙂

Det verkar vara genomgående hos oss som kämpar oss ur våra extrakilon – att vi plötsligt får mod och kraft även till andra förändringar!

• Jag tänker bland annat på Tina (Butterflytina) som vunnit kampen mot extrem övervikt och nu även utbildat sig till Kettlebells- och Lic. träningsinstruktör.
• Några av mina bloggvänner har inte bara klarat av viktnedgången även lyckats slutat röka; Maria (Tanten goes fit) och Petra (Fröken Danielsson)!
• Ännu en hjälte, som gett sig på en genomgripande livsstilsförändring i takt med de hittills över 30 tappade kilona, är  Cribba som nu hållit sitt första föredrag som hälsoambassadör på Itrim i Haninge och börjar planera för en ny framtid som hälsoinspiratör. Om bara några få dagar fimpar även han för gott!

Vad är det som händer med oss?!?! Kan det vara så att vi blir så nöjda med att klara av våra utmaningar och helt enkelt lyckliga av att sätta upp nya mål?

Psykologiprofessorn Sonja Lyubomirsky, som doktorerat i socialpsykologi vid Stanford University i Kalifornien,  har länge varit en av de ledande inom forskningen kring vad som gör människor lyckliga. Hon menar att människor som strävar efter något som är viktigt för dem på ett personligt plan, oavsett om det är att lära sig något nytt, att byta yrke eller se till att barnen får goda vanor, är lyckligare än människor som saknar starka drömmar och ambitioner.

Hon refererar till en australisk psykolog W Béran Wolfe som sammanfattade sin livsfilosifi så här:

”Den som ser en lycklig man kommer att finna honom i färd med att bygga en båt, skriva en symfoni, utbilda sin son, odla dubbla dahlior i trädgården eller leta efter dinosasaurieägg i Gobiöknen.”

Kanske det kan vara så att tillfredsställelsen av att uppnå delmål ger en nyfikenhet på att leta upp och klara ännu fler?

Just nu känns det för mig som att kicken av att våga, att klara av och att hitta nya spännande prövningar blivit nästan beroendeframkallande – jag vill övervinna ännu fler fd omöjligheter 🙂

Känns det bekant? Vill du vidare till nästa utmaning och nästa?  Vilka är dina fd omöjligheter?

Ajajaj!

• Mitt vänstra ben visar tydliga tecken på att vara måttligt förtjust i Zumba. Ni som hade något bättre för er i fredags kväll än att läsa 2xlblog får förresten en ny chans att njuta av min Zumbapremiär hahaha 😉
• Det känns inte som att Tensor Fasciatae Latae är inte helt nöjt med att jag kryddad det hela med en kväll på stan i högklackade stövlar (mer om det under Ojojoj).
• För att riktigt ställa till det tog jag en rejäl promenad med Chichi, hästarna, Loi och Hanna .

Chichi i paradiset – ca 50 änder (DC tyckte inte om dem 😉

Innan jag kraschar i soffan framför Palmeserien ”En pilgrims död” ska jag avsluta helgens benterror med att testa den där berömda Plankan.

OjojojEn helkväll på stan med man, svåger och svägerska inleddes med förrätt på Vapiano, med en ljuvlig Amarone och riktigt bra Carpaccio. Vi vandrade vidare till Monks Porter House. Här vankades saffranskokta musslor för mig och svägerskan, medan man och svåger knökade i sig helstekt spädgris. Vi avslutade med chokladtryffel och Blackberry Albert Imperial Stout – obeskrivligt god och en sagolik kombination!

Blackberry Albert Imperial Stout på Monks  – ”Så nära paradiset man kan komma”

Det är inte nödvändigt att vara mattesnille för att räkna ut att denna kväll bjöd på en och annan kalori. Detta i en form som fick mig att vakna med vätskebrist och lätt illamående.

Men jag har inte det minsta dåligt samvete och ångrar bara en sak – att jag inte tog en bild av mig i helfigursspegeln i damrummet 😉 Numera är det ju en fröjd att klä sig för en kväll på stan istället för att sucka tungt över att allt sitter som korvskinn!

Vi äter betydligt nyttigare ikväll än igår; en gammaldags nötstek med morötter & broccoli.

Avslutar med KUL:

Jag är så himla glad för att ni är så många som läser och även kommenterar! Det är verkligen superroligt med kommunikationen som uppstår. De senaste dagarna har jag tyvärr varit usel på att kommentera andras bloggar, men jag hoppas att ni kan förlåta lite. Jag har inte bara partajat, utan haft rätt mycket jobb med 2XL-Boken! 🙂

Även i det sammanhanget är jag alldeles överväldigad av engagemanget och återigen så glad över sociala media.

• När jag frågade om hjälp här på bloggen om förslag på namn och omslag fick jag ett helt enormt gensvar – TACK!!!
• När jag efterlyste en illustratör via Facebook fick jag, på bara några timmar, ungefär 30 tips och därefter ungefär 10 mail från seriöst intresserade illustratörer. Helt fantastiskt!

Nu har vi ett grovt utkast till hela bokomslaget och en skiss till förstasidan, som jag fortsätter att fila på tillsammans med illustratören under de närmaste dagarna. Jag har jobbat rätt mycket med andra typer av böcker tidigare, men sällan varit så involverad i precis alla steg från ax till limpa. Eller rättare sagt från att faktiskt skriva hela texten till att vara med och jobba med färgkoder, typsnitt, papperskvalitet, bildupplösning etc.

Självklart återkommer jag med rapport när vi tagit oss ännu en bit mot tryckdatum (20 februari ) Har ju lovat pris till omslagstipsare!

Hoppas att ni har haft en skön helg – nu är det ju nästan vår, bara minus 4 här hos oss 😉

”Varje dag är en ny dag, gårdagen är förbi och morgondagen vet du inget om, så ta till vara på dagen idag! ”

Det var  orden som avslutade gårdagens inlägg.

”Tror att det är nödvändigt ibland att stanna upp och låta sig dras med i sina tankar och bara vara där samt helt enkelt ge sig själv tid.”  Så kommenterade kloka Början på något nytt på gårdagens inlägg.

Det är känslan jag går i denna dag. Det blir därför inget inlägg om hälsosam mat eller nyttig motion, inga tips, idéer, erfarenheter eller  självironiska utvikningar.

De funderingar jag har idag handlar om oro och att släppa sin oro.

Min blogg heter 2XL av två skäl:

• 2XL är herrstorleken på mina gamla shorts
• 2XL = ”To Excel” –  att överträffa sig själv

Att kunna överträffa sig själv innebär utmaningar. Utmaningar kan  få oss att uträtta storverk, men de även skapa en förlamande oro.

• oro för att inte klara av att uppnå målen
• oro för att falla djupt och handlöst om jag inte klarar den uppgift jag givit mig själv
• oro för de konsekvenser ett misslyckande skulle innebära

Om jag ska skulle kunna överträffa mig själv behöver jag släppa min oro.

Du ska veta att det ordnar sig.

Det spelar inte någon roll hur mycket du oroar dig, så det kan du låta bli. Lägg istället energin på det du faktiskt kan göra något åt.

Ta hand om dig själv ordentligt så att du är fylld av energi för att möta de svårigheter som uppstår.

Ta mod till dig att följa dina idéer och förverkliga dem.

Och OM du inte når fram är det OK.

Det måste inte vara perfekt.

Om du snubblar betyder det inte att du fallit för alltid.

Den gnistrande vackra tisdagseftermiddagen lämnade hon sin sjuka kropp och for härifrån, med en solstråle.  Den enastående Maria, som jag i fredags hyllade och i tanken var med på hennes avskedsfest för sina kära.

Jag är stolt över att ha fått lära känna en liten, liten smula av henne under hennes unga liv.

Hon har fått mig att att bättre uppskatta det jag har, att bidra med det jag kan och att sätta större värde på det fantastiska som finns på den här jorden.

Tankarna snurrar idag främst kring frågorna:

• Hur använder vi egentligen den tid vi har på jorden?
• Hur förvaltar vi det vi fått?
• Hur kan vi hitta mer om vi inte låter oss begränsa oss?

När jag tittade in på Facebook hade min kloka vän Karin, som arbetar med förändring och utveckling på Vargkask, lagt upp en så passande bild.

Tänk om humlan visste att den inte borde kunna flyga…

Karin ställer frågan Vilka ”sanningar ” skulle du kunna låtsas som att du inte visste om om dig själv, och därför bara göra det?

Det första i humleväg som slår mig är förstås något ni snart är helt uttjatade på 🙂

• Det GICK att springa!
• Det GICK att rocka!
• Jag KUNDE ha linne!

Men i slutändan finns en insikt som är ännu viktigare för resten av mitt liv:

Jag behöver inte oroa mig, jag kan ta ett kliv ut från den välkända stigen och skapa mina egna spår!

Som av en tanke startade i förrgår en ny artikelserie i Svenska Dagbladet. Den första vill jag passa på att dela med mig av denna dag: Kärlek, kamp och vila– är det livets mening?

Tulsa Jansson, är filosofisk praktiker, och tar emot personer som vill få hjälp att bena ut livsfrågor. Artikeln i SvD avslutas med hennes konstaterande  ”Ett gott liv för mig är kanske inte ett gott liv för dig, men chansen är hyfsat stor. Jag tror att det är individualismens myt. Alla går runt och tror att de är så otroligt olika, eftersom det är en sådan tid nu. Det är klart att vi är olika, men vi är också väldigt lika.
Vi ska leva och kämpa med moraliska dilemman och vi ska dö.”

”Varje dag är en ny dag, gårdagen är förbi och morgondagen vet du inget om, så ta till vara på dagen idag! ”
Maria In Memoriam