Det är resten av livet som är kvar

Den gnistrande vackra tisdagseftermiddagen lämnade hon sin sjuka kropp och for härifrån, med en solstråle.  Den enastående Maria, som jag i fredags hyllade och i tanken var med på hennes avskedsfest för sina kära.

Jag är stolt över att ha fått lära känna en liten, liten smula av henne under hennes unga liv.

Hon har fått mig att att bättre uppskatta det jag har, att bidra med det jag kan och att sätta större värde på det fantastiska som finns på den här jorden.

Solstråle

Tankarna snurrar idag främst kring frågorna:

  • Hur använder vi egentligen den tid vi har på jorden?
  • Hur förvaltar vi det vi fått?
  • Hur kan vi hitta mer om vi inte låter oss begränsa oss?

När jag tittade in på Facebook hade min kloka vän Karin, som arbetar med förändring och utveckling på Vargkask, lagt upp en så passande bild.

bumblebee

Tänk om humlan visste att den inte borde kunna flyga…

Karin ställer frågan Vilka ”sanningar ” skulle du kunna låtsas som att du inte visste om om dig själv, och därför bara göra det?

Det första i humleväg som slår mig är förstås något ni snart är helt uttjatade på 🙂

  • Det GICK att springa!
  • Det GICK att rocka!
  • Jag KUNDE ha linne!

Men i slutändan finns en insikt som är ännu viktigare för resten av mitt liv:

Jag behöver inte oroa mig, jag kan ta ett kliv ut från den välkända stigen och skapa mina egna spår!

Som av en tanke startade i förrgår en ny artikelserie i Svenska Dagbladet. Den första vill jag passa på att dela med mig av denna dag: Kärlek, kamp och vila– är det livets mening?

Tulsa Jansson, är filosofisk praktiker, och tar emot personer som vill få hjälp att bena ut livsfrågor. Artikeln i SvD avslutas med hennes konstaterande  ”Ett gott liv för mig är kanske inte ett gott liv för dig, men chansen är hyfsat stor. Jag tror att det är individualismens myt. Alla går runt och tror att de är så otroligt olika, eftersom det är en sådan tid nu. Det är klart att vi är olika, men vi är också väldigt lika.
Vi ska leva och kämpa med moraliska dilemman och vi ska dö.”

”Varje dag är en ny dag, gårdagen är förbi och morgondagen vet du inget om, så ta till vara på dagen idag! ”
Maria In Memoriam

11 kommentarer

Under Hälsa, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

11 svar till “Det är resten av livet som är kvar

  1. Å nej jag finner inga ord just nu, så fint tack

  2. Eva

    Det är när jag trillar över sådana människoöden som jag blir så jäkla arg på mig själv! Varför gnäller jag om ”mina” problem som egentligen inte är problem. Det är nu jag vill vara så stark att jag bara släpper taget om det som tar min känslomässiga energi och gå vidare, livet är ju som sagt var inget vi kan ta för givet och då ska man banne mig njuta det till fullo, varje dag!
    Tack för att du delade med dig!
    Kram..

  3. Tror att det är nödvändigt ibland att stanna upp och låta sig dras med i sina tankar och bara vara där samt helt enkelt ge sig själv tid. Vackra ord du skriver.

  4. Fint och obeskrivligt vackert skrivet.

    När man följer en människas livsöden på det viset så får man helt klart ett helt annat perspektiv på saker och ting – det känns så menlöst att gnälla över småsaker som egentligen inte spelar någon roll och i förlängningen får det en att uppskatta allt som man har och fokusera på det som faktiskt betyder något.

    Emotionell som jag är så känner jag ofta att det är alldeles för många människor som lämnar oss för tidigt och det ytterst lilla jag fick ta del av Marias resa har lämnat något i mig som jag kommer att bära med mig genom livet.

    Vad ska man säga, hylla allt det vi har, hylla det som faktiskt spelar roll och framförallt hylla livet.

  5. gitsan

    Det fina, nu för tiden, är att man pratar om sjukdom och död. Vi tillåter oss att vara ledsna, svaga, starka, förbannade etc. När min mamma blev sjuk, 54 år år gammal så skulle allt tystas ner. Det var bara jag,

    • så tokigt det blev… det var bara jag, min pappa och min morbror som visste att min mamma inte skulle klara sig. Inte ens hon själv visste även om hon anade. Året var 1970. Tänk om vi då tillåtits att vara ärliga, prata och sörja tillsammans!

      • Så hemskt 😦 Tänkt så mycket obearbetade känslor hos de kvarlevande under dessa förhållanden…Och så onödig ensamhet med smärtan.
        Det verkar vara så att det funnits perioder i historien då det varit mer eller mindre naturligt med livets skeende och även med hur man hanterat sina känslor. Där tycker jag att TV-serien ”Historieätarna” var väldigt intressant, inte bara matmässig, utan för att de även tittade närmare på sådant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s