Det här låter väl fullständigt korkat, men jag har precis upptäckt att jag tycker att det är KUL med utmaningar!
Det är en väldigt spännande upptäckt, för jag har nog varit alltid varit rätt bekväm av mig i många avseenden. När det gäller fysisk aktivitet har jag alltid varit – milt uttryckt – sparsam 😉
När jag tittar tillbaka i mina anteckningar från hösten 2011 står det så här på Dag 20 (näst sista dagen på VLCD) :
”Jag närmar mig sakta men säkert de 30 minuter som man ska träna för att nå bra effekt, men jag väljer att göra det i MIN TAKT så att jag fortfarande ska tycka att det är roligt.”
Om man är en rätt liten och inte så modig hund är nog Lycka en lagom stor lekkamrat …
Hmmm, det verkar i alla fall som att jag fått blodad tand nu, efter den senaste tidens erövringar av sådant som naturligt normalviktiga människor troligen tar som självklart:
- simma
- springa någon kilometer ibland, lite nonchalant utan stora förberedelser…
- träna i linne och tajts
- prova Zumba (jag LOVAR att jag var bland de mest okoordinerade även bland nybörjarna!)
- göra Plankan
Nu börjar jag fundera på att dra med sonen på att spela badminton 🙂
Det verkar vara genomgående hos oss som kämpar oss ur våra extrakilon – att vi plötsligt får mod och kraft även till andra förändringar!
- Jag tänker bland annat på Tina (Butterflytina) som vunnit kampen mot extrem övervikt och nu även utbildat sig till Kettlebells- och Lic. träningsinstruktör.
- Några av mina bloggvänner har inte bara klarat av viktnedgången även lyckats slutat röka; Maria (Tanten goes fit) och Petra (Fröken Danielsson)!
- Ännu en hjälte, som gett sig på en genomgripande livsstilsförändring i takt med de hittills över 30 tappade kilona, är Cribba som nu hållit sitt första föredrag som hälsoambassadör på Itrim i Haninge och börjar planera för en ny framtid som hälsoinspiratör. Om bara några få dagar fimpar även han för gott!
Vad är det som händer med oss?!?! Kan det vara så att vi blir så nöjda med att klara av våra utmaningar och helt enkelt lyckliga av att sätta upp nya mål?
Psykologiprofessorn Sonja Lyubomirsky, som doktorerat i socialpsykologi vid Stanford University i Kalifornien, har länge varit en av de ledande inom forskningen kring vad som gör människor lyckliga. Hon menar att människor som strävar efter något som är viktigt för dem på ett personligt plan, oavsett om det är att lära sig något nytt, att byta yrke eller se till att barnen får goda vanor, är lyckligare än människor som saknar starka drömmar och ambitioner.
Hon refererar till en australisk psykolog W Béran Wolfe som sammanfattade sin livsfilosifi så här:
”Den som ser en lycklig man kommer att finna honom i färd med att bygga en båt, skriva en symfoni, utbilda sin son, odla dubbla dahlior i trädgården eller leta efter dinosasaurieägg i Gobiöknen.”
Kanske det kan vara så att tillfredsställelsen av att uppnå delmål ger en nyfikenhet på att leta upp och klara ännu fler?
Just nu känns det för mig som att kicken av att våga, att klara av och att hitta nya spännande prövningar blivit nästan beroendeframkallande – jag vill övervinna ännu fler fd omöjligheter 🙂
Känns det bekant? Vill du vidare till nästa utmaning och nästa? Vilka är dina fd omöjligheter?
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Att lyckas med det man planerat ger en mod att planera in fler saker att lyckas med.
Ja det blir något slags snöbollseffekt 🙂
Hej Jenny. Tänk att Tina och du är kompisar och att jag återupptäckte dig pga detta. Nu får vi boka in en lunch! Min dotter Linnea är utbildad i positiv psykologi vid Högskolan i Skövde och har en jätteintressand blogg på Katching coaching. Om du vill veta mera om positiv psykologi alltså. Hon har bl a trettiodagars lyckoövningar som är kanonbra. Kramar från Gunilla
Åh vad kul att du hittade mig 🙂 Jag letar upp dig på FB direkt!
Härligt! Både kul och energigivande att testa nytt. Itmaningar är bra.
Ja, man måste bara komma på det 😉
Visst är det härligt med nya utmaningar. Jag tycker absolut att du ska ta med sonen å spela badminton 🙂 Ha så kul. Själv så ska jag försöka mig på långfärdsskidor inom överskådlig framtid (jag måste bara bearbeta hjärnan lite till 😛 )
Om du inte hittat Malins blogg så gör det – där har du inspiration för skidåkningen 🙂
http://kexset.wordpress.com/
Men gud Jenny!! Nu var du allt bra rolig,,, det ska ju peppas och inte avskräckas 😉
Just det! Man får träna magmusklerna med att skratta 🙂 Anki kommer att älska dina berättelser om vedermödorna i spåren 😉 Kram
Underbart med utmaningar som man aldrig trodde skullle gå. Senefter några veckors eller månaders idogt tränande kommer man i mål. En helt underbar känsla.
Jaaa! Men det satt en bit inne att fysiska utmaningar skulle kunna funka så 🙂
Absolut är det så. Jag börjar plötsligt tänka på renovering, måla tavlor och städa ur skåp. Märkligt – och underbart! Och jag är ju ändå bara i lilla början av min stora resa. Att riva ett hinder som varit i vägen blir någon slags dominoeffekt. Kan jag det här – då kan jag det mesta! 🙂
Underbart!! Grattis 🙂
Tack för dom fina orden 🙂
Överlag så tror jag att det är nyttigt för sitt välmående att gång på gång bygga upp nya mål, tänka upp händelser som man vill övervinna och så vidare. Både för det generella välmåendet och utvecklingen.
För mig så har det verkligen blivit lite av en snöbollseffekt, från att ha ägnat dagarna i ända åt att göra så lite som möjligt så länge som möjligt så gör jag nu inte annat än att jobba mot mina planerade mål och skissar på nya mål med följden att jag aldrig någonsin har känt mig mer levande.
Underbart!!! Och snart smäller det! Nedräkninga tills du ”slipper eländet”. Jag la av Nyårsafton 2000 – OMG det är 13 år sedan! ….