Månadsarkiv: februari 2013

Den här dryga veckan kommer att vara den mest party-packade under de 1 1/2 år som gått sedan jag tog beslutet att förändra mitt liv för alltid.

Långhelg i fjällen, 20-årsbröllopsdag, tjejmiddag och sonens 16-årsfirande med tårtkalas och middag…

Mumsig mat och dryck på bröllopsdagen (efter ett Pulspass)

Men jag är inte längre orolig:

• Jag vet att jag har utrymme för fest.
• Jag vet äntligen att jag kan hantera utsvävningarna.
• Jag tvivlar inte på att jag är tillbaka i vardag mellan kalasen.

Jag är inte längre skräckslagen inför hur jag ska klara att inte falla i gropar, ge upp och GÅ UPP!

Om man är lätt som en fjäder kan man t o m gå på skaren 🙂

Vad är då skillnaden mellan Festa och Frossa?

• Fjälldagarna innehöll mycket god mat och goda drycker, men också rejält med motion. Framför allt fanns där inte tillstymmelse till traditionell varm choklad med vispgrädde, wienerbröd, nybakade kanelbullar eller några ”absolut nödvändiga” chokladkakor i liften. Icke ett chips eller ”Hot snacks” syntes till på vår After Ski – däremot kryddade mandlar.
  Alltså inte någon späkningskur, men inte heller en massa extra superonödigt.
• Bröllopsdagsfirandet innehöll också god mat och goda drycker, men det handlade huvudsakligen om lax, marulk och mörk choklad – inte om bearnaisesås och gräddtårta.
• Torsdagskvällens tjejmiddag inleddes med gemensam promenad och fortsätter delvis stående och gående, på David LaChapelle-utställningen på Fotografiska Museet. I Bistron är det fokus på det gröna och den sagolika utsikten över Djurgården och Skeppsbron.
• 16-årige födelsedagssonen fokuserar inte på något grönt, men hans mamma hoppar över chokladtryffeltårtan 😉

Det låter ju så himla enkelt att bara stå över alla frestelser…!?!

Hur kan jag efter varje ”party” återgå till fiberrika frukostgröten, omelettlunchen och de kokta rödbetorna med kycklingfilé och quinoa istället för att ge mig på en hög rostade marmeladmackor och en Taco Bar-lunch?

Jo, jag har äntligen lärt mig att lita på att jag klarar det och att det ordnar sig.

Med min samlade erfarenhet av 30 års jojobantande och 1 ½ års livsstilsförändring är det min fasta övertygelse och mitt starkaste budskap:

LITA PÅ DIG SJÄLV!

• Leta efter din tro på dig själv!
• Leta efter dem som gärna vill stötta dig bland vänner, dina rådgivare om du går på något viktminskningsprogram, på bloggar mm.
• Leta efter din styrka att stå emot dem som inte stöttar dig.

Var snäll mot dig själv – du är värd att må bra 🙂

Idag är första dagen i resten av ditt liv – slitet uttryck men ack så sant, eller hur?

Inspirerad av väninnan som häromdagen berättade om sin nästan overkligt stödjande man tänkte jag att vi kanske skulle kunna dela med oss av goda råd om hur man hanterar sin omgivning?…

Men en liten tomat kan du väl ändå äta? Nej – jag äter bara måltidsersättning just nu!!!!!

Först några exempel på sorgligt motarbetande respektive helt underbart stöd:

• En bloggvän har en mamma som dyker upp och talar om för dottern att hon minsann aldrig kommer att klara att gå ner sina kilon. Sedan hjälper hon till och lagar fel sorts mat under ett helt helgbesök 😦
• Väninnan som inspirerade till inlägget träffade jag häromdagen på träningen på Itrim. Hon kom direkt från jobbet och var efter träningen på väg hem för att avlösa mannen hos de sjuka barnen. Hon hade erbjudit dig att skynda direkt hem efter jobbet, så att han kunde gå till sitt jobb, men fick inte! ”Gå och träna du först, det är viktigt!” Vilken man va’ !? 😉

I det här sammanhanget passar det bra att hylla min egen man också. Idag firar vi 20-årig bröllopsdag!

Helt moderiktigt 1993 🙂

Aldrig någonsin har han sagt ett enda negativt ord om mig under de feta perioderna av alla mina jojobantarår!

Hur har ni det:

• HAR ni stöd från omgivningen?
• Vad är bra stöd för just dig?
• Om ni har bra stöd, HUR ser det ut?
• Lagom mycket?
• Känner sig någon ‘”övervakad” eller rent av motarbetad?

Sist men inte minst – kan man själv ordna det för sig på något sätt så att omgivningen blir det stöd man önskar sig?

Snön drar sig så sakta tillbaka och asfalten kryper fram på gångvägarna- ta i trä 😉

• Solen skiner!
• Fåglarna kvittrar!

Chichi alternerar mellan fågel – och solskensjakt

Jag går fortfarande på små moln efter min underbara fjällresa och njuter i fulla drag av att ha fått uppleva en så otrolig förändring i styrka och kondition!

Efter gårdagens vila blev det idag, som Tina – Från puppa till fjäril–  sa, ny energi i musklerna och löpningen landade på 3,7 km (inkl 2*två minuters avbrott för rask promenad, helt enligt Löparskolans lektion 3:1)

Jag är också så himla glad för mina många kloka vänner som också bestämt sig för att göra livsstilsförändringar:

•  X som började på Itrim i april 2012 och har några gram kvar till sitt mål. Massor av promenader är det som betytt mest, liksom ett nytt sätt att tänka och må.
• Y går sin alldeles egna väg, 10 kg på ett år i sin helt egna takt. Den stora förändringen i det fallet är ombytt träning. Målet för 2013 är ytterligare 5 kg…
• Z som kör sitt egna race med 55 minuters promenad *2 varje dag, inga kolhydrater till middagen och ”fredags-lördagsgodis” dvs lite mindre supernyttig mat och vin dessa dagar.
• Å som Itrimmat sedan oktober, är på sin målvikt och börjar tänka helt nya tankar för resten av livet!
• Ä som numera skräpar ner bilen med ”Bars”-förpackningar istället för McDonalds- lattemuggar:) Nästan 9 kg på drygt 7 veckor och massor av fina nya träningsvanor!
• Ö som kämpar i uppförsbacke ibland när resultatet inte är tydligt, men som envis som en get håller fast vid sin plan. Minus 15 kg nu och en extra push att ta sig till målet – och en bit till…
• Q som, liksom jag, efter många års kamp med olika metoder nu satsar 120%. 6 dagar har passerat och hon säger ”Nu är det min tur!”

Ulriksdals Slottsträdgårdscafé- mysigt ”peppnings”ställe

Det är ju plättlätt för mig att säga ”Kom igen nu” en solig dag med fågelkvitter utan att veta hur DU egentligen har det.

Men ingen vet vad någon annan går och bär på bakom fasaden och det är bara man själv som kan bestämma sig oavsett hur mycket push, peppning eller kritik man får!

Eller hur?!?!

Idag fick jag övertala mig själv att ha en vilodag.

Det är helt overkligt att Förste Soffpotatis Jenny Lindström behöver övertalas att endast promenera 13000 steg…

”Rumpträningsbacken” är mycket brantare än på bild…

Jag var verkligen inställd på att ge mig i kast med Löparskolans v.3 eller att åtminstone träna ett Pulspass, men jag lyckades bestämma mig för att vila idag.

De senaste åtta dagarna har jag:

• Söndag – sprungit
• Måndag – tränat
• Tisdag – sprungit
• Onsdag – tränat
• Torsdag – sprungit
• Fredag, söndag och söndag – åkt skidor

Och åkt skidor har den här gången inte varit nåt fjuttande med stopp för vila och överläggningar om fortsatt färdväg fyra ggr/backe utan fullt ös medvetslös nedför hela backen i ett svep! Inte heller den vanliga varianten ” fika-åka-lunch-åka-fika-åka-After Ski”…

Tonåringarna på snowboard kastade sig åt sidorna och skräckslagna småbarnsföräldrar samlade ihop sina telningar när vi fyra 50+:are (med ett undantag i form av maken som har två månader dit) susade förbi. För att fullborda vår långhelg i Tänndalen som träningsaktivitet var det noll liftkö, så inte ens där blev det någon vila.

Men i morse sade de små låren ”snääääälla, kan vi inte få ta det lugnt bara en liten dag?” och jag insåg att det vore fint att lyssna lika mycket på dem som när vi lägger träningsschema för hästen. Han skulle minsann aldrig behöva träna 8 dagar i streck… 

Som ni såg häromdagen fick jag ju ovett för min skidutstyrsel/Michelingubbe-outfit.

Fina dunjackan

Jag fick dock inte bara låna perfekta skidkläder, utan min kära vän skickade med mig de precis lagom stora sportbyxorna och dunjackan hem! 

Hur ofta har ni vilodag? 

Så styr vi kosan söderut efter en fantastisk långhelg.

Vi har haft riktig tur med vädret – jag avskyr att frysa – så att vi kunnat njuta till 100%.

Det är rätt ovanligt att det är så här pass varmt i slutet av februari – när Stockholm har Sportlov brukar det vara åtminstone -10 (när det var -22 rymde den då 5-årige sonen från skidskolan, det gjorde han rätt i – elaka föräldrar!!)

Hur som helst har jag ALDRIG åkt så bra i hela min 38-åriga slalomkarriär. Känslan av att känna sig stark som en liten björn i benen och väga mindre än på mååååånga år är helt obeskrivlig 🙂 🙂

Jag har t o m kunnat låna kläder!!! Louise tyckte att min gamla utrustning fick mig att se ut som en ballong och delade frikostigt med sig av sina skidkläder i stl M 🙂

Ett så påtagligt resultat av viktminskningen och styrkan från träningen sporrar förstås enormt till att fortsätta att leva ett hälsosamt liv!

Vännerna som arrangerat de pågående fjällenstrapatserna frågade oss i förväg om vi hade några önskemål kring frukostmaten på resan. Jag vet att dom alltid brukar äta gröt innan dom ger sig ut i backarna, men jag har inte varit alls förtjust i det tidigare.

Under min VLCD- period blev jag dock vän med gröt eftersom det var den enda måltiden som innehöll lite substans. Mikroskopiska havregryn och äppelbitar som gick att få att svälla en aning med rätt tillagning 😉

Hårt kroppsarbetande dotterns varma ‘lyxmacka’ med smör och russin 😉

Frukosttips, utöver gröt:

• Lättyoghurt med Axa Dinkelmüsli o russin, en halv dinkelklämma med leverpastej, gurka o tomater, grapefrukt.
• Fullkornsvälling, bröd med messmör, hallon med keso och 5 hackade hasselnötter.
• En mumsig helgfrukost kan gärna bestå av äggröra på rostad Fiberfranska och fruktsallad.

Jag älskar frukost och har aldrig haft några problem med att äta på morgonen, vilket jag är väldigt glad för. Det är ju så man får igång förbränningen har jag hört…

Hur har ni det med morgonmål??

Min 50-årspesentresa inleddes med en 7-timmars bilfärd till Tänndalen . Efter en sen hummersupé kröp vi ner under fluffiga duntäcken.

Väderprognos – Tänndalen

Jag som avskyr att frysa är tacksam för det perfekta vädret – bra fixat!

Avnjöt en rejäl sportfrukost (gröt, grape, ägg, rostat överjordiskt gott bröd) och planerade dagens aktiviteter.

I presenten ingick Telemarks-lektion med värdparet, som är Telis-frälsta sedan många år. Även maken är någorlunda Telemarkig…

Själv var jag rätt bekymrad över hur detta skulle avlöpa, främst med tanke på min trilskande vänstra lårmuskel och dess knäfäste…

Jag har dessutom alltid varit väldigt lite intresserad av att ramla med alla mina kilon.

Med andra ord har både Telemark och Snowboard har stått långt ned på min önskelista 😉

Men jag fick välja ‘vanlig’ carvingskidor utan att någon klagade 🙂

Det var helt magiskt att kunna åka en hel utförslöpa utan att stanna och hämta andan, utan att behöva vila, utan att lårmusklerna fylldes av mjölksyra!!

… hela kvällen. Se upp i backen för Stockholmsattacken!

Markoolios låt dånar förstås som vanligt på varje After Ski-ställe, främst där det är särskild Barn-AfterSki 🙂

Det är alltså dags att utkvittera min näst sista 50-årspresent. En långhelg i fjällen ”all inclusive”.

50-årspresent!

Vi tar oss upp till Tänndalen strax före den stora invasionen av sportlovsfirande stockholmare och åker förhoppningsvis redan som bäst i backen medan de flesta hyr skidor (alternativt  städar stugor om man är från södra Sverige, Örebro eller Uppsala)

Tänk att det är första gången i hela mitt liv som jag känner mig stark och tränad inför skidåkningen!

Med 98 kilo soffpotatis i pjäxorna pajjade knäna senaste gången jag åkte utför. Att inte jag gått sönder ordentligt tidigare är ett mirakel…

Nej, förresten, när jag åkte som bäst i Alperna i slutet av 70- och början av 80-talet var jag ju bara tjock i mitt eget huvud !

69 kg till 181 cm och jag var smällfet i MIN spegel 😦

Sent 70-tal

Kolla dubbelexponeringen – jag åker på mitt högra ben

Tidigt 80-tal

Fest hela kvällen lär det dock inte bli!

Det hör definitivt till historien att under en vecka åka skidor hela dan,  äta sen middag, dricka Grolla och sedan gå på disco i Cervinia eller att drälla ner i sängen vid 04-tiden i Avoriaz efter en nattklubbsrunda och ändå vara bland de första i liftkön 🙂

Grolla=massor av sprit dold av kaffe. Bildkälla

Dagens I-landsproblem är tre:

• Pektån pekar om möjligt mer fel…  (dags för en tripp till kiropraktor Malin).  Ni slipper tå-illustration idag 😉
• En smaskig självspricka i hälen – ni slipper illustration av den också.
• Chichi tvärnitar framför löpar-Jenny för att bita bort snökockor ur tassarna

Is i trampdynan – inte roligt för liten vovve 😦

Bortsett från dessa mikro-problem är 21 februari 2013 en toppendag!

• Sprungit 3.2 km (25 min) UTAN AVBROTT = lektion 2:3 i löparskolan
• > 200 följare på bloggen!!! TACK -så glad 😀
• 15 månader på målvikt 
• 15:30 avfärd mot Tänndalen

Anar ni fartvinden? 😉

Nu gör alla små och stora bokstäver, alla jobbiga dagar och glada upptäckter, reflektioner, analyser, illustrationer och bilder äntligen sin resa från våra datorer till tryckeriet!

Jag talar om Hur jag besegrade mina Hjärnspöken – från 2XL till stl 38 för sista gången.

Boken föddes som idé när jag kämpade med mina överviktskilon hösten 2011. Det jag då hade önskat mig var någon att hålla i handen varje dag på den jobbiga resan. Itrim hade ett jättebra material, med grundaren Birgitta Thörns dagbok från hennes första 2 veckor och sedan glimtar från olika tidpunkter under hennes väg till stabil normalvikt.

Men, jag hade velat ha någon att jämföra VARJE dag med!

• Någon som också kände sig helt hjärnuppluckrad under VLCD-perioden
• Någon som liksom jag jublade över att plötsligt kunna ta på strumporna utan att sitta ner på sängkanten
• Någon som också var skräckslagen inför att ha nått målvikten och att börja försöka att äta ”normalt”
• Någon som fattade hur lycklig jag var över att våga gå i en midjekort jacka ute bland folk
• Någon som liksom jag funderade på hur jag hade kunnat hamna här och som precis som jag ville försöka förstå och komma till rätta med HJÄRNSPÖKENA

Min bok, som jag ger ut i samarbete med Itrim, är alltså tänkt som en reskamrat för den som själv kämpar med en livsstilsförändring. Jag hoppas att bokens läsare ska hitta inspiration och igenkänning, samt ett och annat skratt! 😉

Manuset låg här i den svarta pärmen och väntade på ett namn och ett omslag

Den 5 januari bad jag er bloggläsare om hjälpi inlägget Det här klarar jag inte själv och utlovade något slags belöning till det vinnande konceptet. Varsitt rykande färskt exemplar kommer förstås att utgöra belöningen. Jag är självklart oerhört tacksam för ALLT engagemang och hoppas att ni kommer att tycka att det blev lika fint som jag tycker 🙂

Det omslag som nu gått till tryck är en mix av främst tre kära läsares idéer:

• Pernilla, med Pernillas Viktresa
• Hanna, med Books ABC

samt Maria, som inte längre finns här på jorden. Maria ägnade sig under sina sista veckor åt att fylla min Inkorg med bilder, tankar och färger. Vi fortsatte att bolla idéer fram och tillbaka ända in i hennes allra sista dygn och jag är säker på att hon tycker att det blev kanonbra! Självklart kommer Marias nära att få boken och de vet att hon varit med på ett riktigt stort hörn.

Cribba har bidragit med genomläsning och synpunkter, liksom Hanna som även korrekturläst manuset på slutet.

Ett liiiitet smakprov från omslaget ska ni få redan här:

Illustration: Katarina Brate