När hjärnans genvägar leder fel

Om en ful tröja kan förstöra ditt första intryck av en person hur kan din självbild påverka andra människors syn på dig?

Ful tröja

Ful tröja 🙂

Intrycket vid första anblicken lär bero på den så kallade horneffekten: hela personen hamnar i dålig dager på grund av något som egentligen säger ytterst lite om personens svagheter och styrkor. Jag gissar att det syftar på att få ett horn i sidan till någon… Eller kanske att hornet på en noshörning är det man först lägger märke till? 🙂

Igår startade en ny artikelserie av Katarina Blom och Jenny Rickardsson i Svenska Dagbladet. Den första  spännande artikeln var på temat När hjärnans genvägar leder fel. I artikeln illustreras flera vanliga tankefel:

  • IKEA-effekten, när vi har ansträngt oss för att skapa något, blir vi automatiskt lite mer nöjda med resultatet och ser på det med skönmålande, förälskade ögon.
  • Överkonfidens, just DU vet hur saker och ting förhåller sig – egentligen!
  • Lik-mig-effekten, hjärnan signalerar spontant gillande när någon är lik oss själva och vi glömmer att det inte har något med personens kompetens att göra

Halo/Horneffekten är det tankefel som jag tycker är riktigt spännande och som har direkt koppling till inlägget här på 2xlblog i söndags Oväntat och orimligt. Effekten beskrivs såhär i SvD-artikeln:

  • Kim är intelligent, snygg, rolig, självgod och manipulativ.
  • Robin är självgod, manipulativ, snygg, intelligent och rolig.

”Vem skulle du helst vilja dejta? Om du valde Kim gör du som de flesta andra – men om du tittar igen så ser du att egenskaperna för både Kim och Robin är identiska. Halo-effekten gör att det som presenteras först präglar vår uppfattning om personen. Medan Kim tolkas som en hyvens person med vissa svagheter, uppfattas Robin som en självgod rackare som dessutom är smart. Halo (gloria på engelska) syftar på att ett positivt intryck i stor utsträckning färgar hela bilden av den personen. Horn-effekten innebär att ett inledande dåligt attribut sätter hela personen i dålig dager. Tänk en person som har en ful tröja eller säger något märkligt första gången ni träffas. Vill du träffa den personen igen? Troligen inte. Trots att varken tröjan eller det sociala misstaget säger särskilt mycket om personens svagheter eller styrkor.”

Nu tänker jag ett litet steg till: Hur kommer min egen beskrivning av mig själv att prägla min egen och andra människor uppfattning om mig som person?

  • Vad är det första jag tänker om mig själv?
  • Hur presenterar jag mig själv?
  • Helt enkelt – vilken självbild har jag och kan min egen bild av mig själv påverka andra människors uppfattning om mig?

Låt oss testa:

  • Jag är en mörkögd, långbent, träningsglad, stolt mamma till två tonåringar, som snart firar 20-årig bröllopsdag med min käre make. 
  • Jag är en gråhårig, rynkig , drygt 50-årig  fd matmissbrukare, med man och två barn.

Båda beskrivningarna är sanna, men det är upp till mig att välja hur jag vill tänka. (Lägger några bilder nederst – att matcha med beskrivningarna. OBS! Jag älskar den grå outfiten – inget ont om den 🙂

Eftersom jag är helt övertygad om att tanken är styrande tror jag även att den beskrivning jag har av mig själv påverkar mitt beteende OCH vilken självbild jag förmedlar till andra.

Vad tror du om mitt resonemang? Och hur tänker du om dig själv?

Jag vågar inte hoppas på att ni ska dela med er så otroligt modigt och utlämnande som vid alla semle-, nöt- glass- och spagettiberättelser häromdagen, men lek gärna med tanken en stund 🙂 

Work suit för möte

Just hemkommen från möte

Soffmys - 10 min senare

10 min senare

12 kommentarer

Under Hälsa, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

12 svar till “När hjärnans genvägar leder fel

  1. Jag skrattade lite i höstas när jag och bloggväninnan gav oss ut på ”bloggflirtkurs” i Sverie/Danmark till andra bloggare. jag brukar ha såna… hur än det nu låter… men det handlar om precis det du skriver om -vad vi utstrålar. Det vi tycker om oss själva ser andra. Inte är det svårare än så. Och det jag utstrålar – det blir det som är jag.
    Vi kallar det bloggflirkurs mest för att det är lite roligt.

  2. Jag håller med dig om att man uppfattas på olika sätt mycket beroende på hur man ser på sig själv. Samtidigt så är det ju så att vissa dagar känner man sig bättre än andra. Alla dagar är man inte på topp, även om man försöker att vara det och utstråla det. Med andra ord så skulle jag kunna beskriva mig själv som en ”glittrande stjärna” de dagar som jag känner mig som en och andra dagar så ser jag ett ”troll” för mitt inre och vad andra ser mig som då, vill jag nog inte veta. För både min och andras skull brukar jag ta en dusch, slänga på ett fejs, sköna kläder och ett leende. Det hjälper i alla fall en liten bit på vägen. Om man gör sig fin, så brukar man känna sig fin eller åtminstone finare. 🙂

  3. Jag diggar den grå mest, känner igen mig i härliga ”hemma” kläder, finns inget bättre. Idag har jag på mig jeans och en CHOCK!! gul luvtröja på jobbet, kände mig lite hängig i morse och ville lysa upp lite. Jag känner mig lite ”upplyst” så att säga och jag känner att andra runt omkring mig ser mig lite som ”upplyst”, hahaha. Jag mår i alla fall bättre och kommentarerna om min utstyrsel är -Oj vad du lyser.. (frågan är om jag lyckats dölja att jag mår lite tjuvens eller om de menar tröjan) Kram på Er!

    • Underbart! Gult är rätt speciellt- ligger bergis i generna att det ska pigga upp 🙂 Köpte gul polo o jacka i höstas 🙂 Turkos är likadant för mig, gissar att dt ger en illusion av fantastiska tropiska vatten… På senaste tiden har knallrosa ffg fått tillträde till min garderob. Färg är härligt!!

  4. Tack Jenny för en bra artikel som fördjupar Svd:s artikel. Jag fick rekommendation av Karin Ulfhielm, Vargkask idag att läsa ditt blogginlägg och det är jag glad att jag gjorde.

    Jag är övertygad om att vad vi tänker om oss själva och den självbild vi bär i vårt inre så att säga sätter hur vi presenterar oss inför andra och därmed hur andra ser på oss. Jag arbetar som coach och samtalsterapeut och där lägger jag mycket krut på att arbeta med hur vi ”presenterar” oss själva. Vilka ord vi använder för att beskriva både vilka vi är som personer och vad vi är bra på att vara (tex vänliga, självgående, analytiska, humoristiska) och även vilka ord vi använder för våra färdigheter, dvs vad vi kan och vad vi gör och är bra på att göra. Dessa båda områden bygger upp vår självkänsla och vårt självförtroende och ger sedan det vi kommunicerar ut till andra om oss själva.

    Många människor ser inte sig själva och sina värdefulla egenskaper utan lägger all sin fokus på att se andra människor. Jag är övertygad om att vi först måste se oss själva och på så sätt vara stabila för att sedan fullt ut kunna vara observanta på andra runt omkring oss. Vad tror du?

    Tina

    • Hej Tina! Vad glad jag blir- verkligen roligt att du tycker att mitt inlägg är intressant 🙂 Jag är definitivt inne på samma linje som du när det gäller hur man påverkar sig själv och hur man presenterar sig för omgivningen. Jag tror starkt på att man kan ändra sin uppfattning om sig själv genom att hitta nya sanningar och skapa nya spår i hjärnan, som sedan styr både hur man agerar och färgar ens framtoning och ens relationer med andra människor. Som en bildlig illustration från flygsäkerhetsbroschyren i stolsfickan framför ‘Hjälp dig själv först, sedan andra’ . Det handlar förstås inte om egoism utan om att känna sig själv. Skrev om det tidigare: https://2xlblog.com/2012/10/09/vikt-och-halsadin-tid-en-dyrbar-gava-att-ge-dig-sjalv/

  5. Jag tänker att vi – omedvetet (!) – lätt tänker att alla andra tänker likadant som jag, att vi projicerar vår uppfattning om saker på andra. Vi utgår ifrån att vi har exakt samma glasögon genom vilka vi betraktar världen, och att alla andras glasögon har precis samma slipning och styrka. Andra, som möjligen uttrycker en annan infallsvinkel än vi själv, måste i själva verket vara blinda – och då hjälper ju inga glasögon i världen. Nyfikenheten kring den personens förhållningssätt saknas – vi VET ju redan hur fel hen har.

    I min värld hänger dessa olika ”effekter” mycket ihop med våra fördomar – att det vi inte känner till så väl, är vi rädda för och väljer (för enkelhetens skull) att ”facka in” för att snabbt hitta sätt att förhålla oss till. För att komma förbi det, tror jag precis som du beskriver, Jenny, att det handlar om att ”gå med machete i hjärnans djungel och hugga upp nya vägar” – att våga gå där och vara nyfiken kring vad vi upptäcker och lär oss, både om oss själva och andra. Där kan vi börja sätta både fördomar och effekter av olika slag ur spel. Det här blir många gånger svårt, eftersom det är en sak med de fördomar vi har som vi är medvetna om – dessa har vi ju nästan ”vunnit över” (i alla fall om vi valt att se dem som just fördomar!), och en helt annan sak med de fördomar vi har som vi INTE är medvetna om.

    För att kunna komma tillrätta med dem – bli varse dem, behöver vi få hjälp från utomstående kärleksfulla människor – som kan erbjuda oss perspektiv och vissa på andra infallsvinklar (som vi själva inte ser), utan att för den skull göra det med pekpinnar eller pådyvla oss sina värderingar. Jag skrev en bloggpost om det i höstas när det stormade kring Tintin… (http://www.vargkask.se/personlig-utveckling/fordomar-alla-har-dem-fa-vagar-erkanna-dem/). När människor i olika sammanhang runtomkring mig erbjuder mig ”sina perspektiv” och lägger mycket värderingar bakom det, har jag mycket svårt för att ta till mig det. Det blir mer som att personen ifråga nästan ”skuldbelägger” mig istället för att neutralt erbjuda mig perspektiv jag kan växa av. Sånt gör mig arg, för att det ger mig ganska lite möjlighet till växt, och istället ”trycks jag in” i ett hörn av den andra personen. Och det är hen oftast helt omedveten om.

    Hm. Det här tarvar en bloggpost som jag ska ”marinera” lite, eftersom det är några konsekvenssteg bort från de olika ”effekterna”, möjligen… Emottar gärna kommentarer från dig, kloka Jenny! 🙂

    Fika snart…? 😉

    • Tack Karin för din långa och intressanta kommentar!Ska absolut tkolla på Tintin-inlägget!
      Just glasögontänket kan man nog även ha nytta av när det gäller hur man ser på sig själv. Är det ”flaskbottenglasögonen” med högsta skärpa idag eller har jag t o m glömt linserna hemma och har en väldigt suddig bild av mig…? Att hugga egna nya spår i sin gamla djungel av tokiga idéer kan vara skrämmande, men så användbart! Nya perspektiv gör livet spännande i många avseenden även om det kan vara riktigt jobbigt att lämna de upptrampade stigarna. Jag mailar dig om fika! Kram

  6. Ping: Varning för IKEA-effekten? | 2xlblog – Om vikt och hälsa

  7. Ping: Tankefelet överkonfidens | Vargkask AB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s