Osthistorian som jag skrev om i förra veckan har fått så mycket uppmärksamhet att jag måste få skriva en ”Del 2″ om den 🙂
Träffade Ulrika på Itrim i morse. Hon hade förstås tagit del av” Osthistorian” här på bloggen och var väldigt intresserad av att få svaret på frågan:
”Vad fick dig från Tanke 2 till Tanke 3?”
(Alltså från 2:an: ”Ät sallad och äpple resten av dan” till den vettiga 3:an, efter 11/2 års nötande med hjärnspökena; ”Lugn och fin – du kan det här”)
Ganska snabbt kunde jag svara att det handlade om:
Tillit o förtroende!
- Dels tilliten till att jag använder mig av ett fungerande koncept, med regelbundna motivationssamtal och hälsorådgivning och att jag nu har mitt ”nya vardagsrum” på Itrim med trevliga vänner och skön atmosfär kring träning och allt annat som hör till.
- Dels min nya tillit till mig själv! Jag TROR att jag fixar det här den här gången och har ingen anledning att tvivla på det egentligen.
Vi fortsatte att resonera och kom fram till att det fanns ytterligare faktorer som spelar in när man lyckas köra upp ur diket och ta sig tillbaka på vägen:
- Att LYSSNA på vilka tokiga tankar man matar sig själv med! Som ”Jag kan lika gärna…” Men, Jenny – hallå hör du vad du säger?
- Realitetspröva 1 – Är det verkligen rimligt att kasta bort det jag åstadkommit hittills?
- Realitetspröva 2 – Är det överhuvudtaget rimligt att tro att man plötsligt skulle gå upp 24 kg pga en ostfrossekväll?
- Att VILJA och vara helhjärtat motiverad att leva det nya livet- (Kolla gärna den superenkla motivationslistan i inlägget om bra beslutsunderlag)
Osten dagen före frossan. (Bilden togs för skryt=högmod går före fall 😉
Jag har både här på bloggen och på Facebook fått många intressanta kommentarer och försökt att svara så klokt som möjligt. Svarandet i sig är också nyttigt, för jag blir ju tvungen att fortsätta att fundera och analysera vad jag egentligen tycker och känner, så det är väldigt utvecklande!
Först och främst tack till Maria och Anki som kom med den utmärkta lösningen för mitt framtida ”ostbruk”. Ibland är det ju mycket enklare än man tror!
Jag har nu bestämt mig för att det är ost på min födelsedag som gäller.
Jag är ändå inte så förtjust i tårta så det borde funka alldeles utmärkt!.
Inbjudan 2013
En av de kommentarer som jag fick tänka till ordentligt för att svara något vettig på var den här:
När man nått sin målvikt så ska man väl få ”unna” sig och göra medvetna val. Det här var kanske inte helt medvetet..Men måste man vara utan saker hela livet?
Om du en gång ”svullar” i dig mackor med ost. Vad gör det?
Så länge man inte gör det till en vana och fortsätter med det.
Lördagmorgon och man känner sig sugen.
Varför ska man inte få göra det?
Hmmm, jag brukar ju själv predika om att en gång är ingen gång…
- att bara förstärka det positiva
- släppa det negativa och gå vidare
- bla bla bla…
Vad var det som gjorde min ostdikeskörning så speciell egentligen? Mitt svar på Elins kommentar blev efter en hel del tankeverksamhet som följer:
Stort tack för att du kommenterar och ifrågasätter! 
För mig är det precis som du säger – så länge det är MEDVETNA val. Jag har varit normalviktig så pass länge nu att jag vet att jag kan äta och dricka nästan vad som helst i måttliga mängder (och ibland t o m i ”omåttliga” 
, så länge jag gör minst 2 ombytta träningspass och går 10000 steg/dag.
Problemet med just ost, för just mig, är att jag inte klarar att vara medveten och måttlig.
Som jag skrev i inlägget hade jag haft den där osten hemma och ätit en ostmacka till frukost tre dagar. Den kvällen då osten gick åt handlade det inte om att ”unna” sig utan att trångsmässigt hyvla av skiva efter skiva och trycka i mig. Det handlade inte heller om att vara ”sugen” utan kan snarast jämföras med om jag för sådär 15 år sedan, då jag rökte, skulle ha varit utan cigaretter en kväll och kunnat åka hur långt som helst för att köpa….
En annan kommentar satte verkligen huvudet på spiken.
Den var från Peter:
100% igenkänning! Under pågående itrim-diet och -21 kg tog jag ett rejält oståterfall….
Förändring av tankemönster-beteende tar tid!
Men, jag är också tillbaka på banan igen – fast märker att jag sneglar på ostarna när jag handlar….
Svaret till Peter var mycket enklare – han hade ju själv identifierat ”Min” ostkänsla :
Vad kul att du kommenterar och känner igen dig
Det är skönt att veta att man inte är totalt ensam om att vara så här knasig. Det är väl ungefär så alkoholberoende brukar uttrycka det – ”tog ett återfall” och jag är medveten om att det var först när jag började behandla mig själv som missbrukare och tog hjälp som jag kunde göra en hållbar förändring….
Hushållsost är fullständigt ofarlig – frestar mig inte en sekund
Hur ser ni på skillnaden mellan att ”unna sig”, ”svulla” och ”ta ett återfall” ? Hur lyckas ni hejda er om ni är på väg att dra ner i diket?
2xlblog - Om vikt och hälsa 
När jag läser detta så inser jag att det borde vara varningstext på ost. Vi är många ostmissbrukare 😉
Att svulla är väl mer att lixom trycka i sig saker som är onyttiga bara förr ”att” och inte ens för att det är gott. Det är att straffa sig själv och jag vill vara snäll med min kropp.
Jaa! Visst är det oschysst att straffa sin kropp! Men tusan vad svårt det varit att komma till den insikten. Och att man efter så lång tid ändå kan ‘trilla dit’! Man är bra konstig 😉
Nu svarar jag inte på frågan. Men jag har under de senaste veckorna kommit fram till att försöka få bort ordet ”unna” från mitt ordförråd. Detta är något jag gör väldigt ofta. Unnar mig. Jag unnade mig övervikten. Nä när jag börjar äta nu igen efter måltidsersättning på heltid så ska jag inte unna mig saker. Hmmm tankarna går på högvarv. Snart börjar det väl ryka ur öronen på mig. Hoppas jag kan styrketräna min hjärna till att tänka i ny riktning. Att bli stark mentalt. Att kunna välja det som är bra för mig. Att få njuta av gott när det är tillfälle för det.
Som alltid intressant läsning inne hos dig. Ha det så gott! Kram
Tack Camilla, vad roligt att höra! 🙂 ja ‘unna sig’ kan nog bra att sluta säga i matsammanhang. Unna sig att må bra, unna sig att prioritera sin hälsa etc får vara kvar 😉 Sköt om dig! Kram
Jag skulle vilja komma med en motfråga på din sista fråga.
Kan man hejda sej när man väl fallit i tanken att svulla?
I min värld och som jag tänker:
svulla; är ett osunt icke helt friskt beteende och mer ett symptom. Det betyder att man måste förstå varför man får beteendet och behandla själva sjukdomen.
Att unna sej; är fortfarande att äta något man inte kan äta varje dag vid speciellt tillfälle eller mer sällan tillfälle.
Ta ett återfall; är absolut nödvändigt om man faller dit. Men det betyder också att man fortfarande inte är fri från symptomen av att inte kunna hålla sej ifrån något.
Jag slutade röka efter att ha varit storrökare 20 år tvärt 1996. Jag har haft känslan av att vilja röka igen, men den delen av mej som bestämt sej för att inte vilja röka utvecklar inte i tanken det som gör att man till slut leder till att ta en cig.
Det kan vara att man tittar extra länge på när andra röker, håller sej i närheten när andra röker, tittar på hyllan där cig’en ligger i affären – som exempel bara.
Jag håller mej ifrån det i tanken, ignorerar att ens komma dit i tanken och i mitt synfält så att säja.
Vetskapen om detta beteende är något jag nu försöker föra över till att gå ner i vikt. Det gäller att identifiera vad det är som gör att jag inte håller vad jag lovar och kunna ignorera mina återfallstankar.
På nåt sätt känns det svårare än att sluta röka för där kan jag lätt identifiera och jag skulle säkert kunna definiera beroendets tankar i detalj ännu bättre – men som sagt, min hjärna vill inte ens ta mej dit i tanken. För det är min metod att aldrig någonsin mer röka.
Jag är övertygad om att det ätande som inte låter sig hejdas är något som man måste jobba med mentalt. Sedan är det troligen från fall till fall om det räcker med självinsikt, om man behöver ett regelbundet stöd eller om det behöver behandlas på ett djupare plan. känner igen det du skriver om rökningen. Det svåra med matmissbruk,
jämfört med rökningen är ju att man ständigt och svårundvikligen exponras för sin last :
Ping: Duktigheten är ett av Hjärnspökena! | 2xlblog - Om vikt och hälsa
Ping: Hur gick då första advent? Jennys Julkalender, lucka 6 (28) | 2xlblog - Om vikt och hälsa