Inspirerad av väninnan som häromdagen berättade om sin nästan overkligt stödjande man tänkte jag att vi kanske skulle kunna dela med oss av goda råd om hur man hanterar sin omgivning?…
Men en liten tomat kan du väl ändå äta? Nej – jag äter bara måltidsersättning just nu!!!!!
Först några exempel på sorgligt motarbetande respektive helt underbart stöd:
- En bloggvän har en mamma som dyker upp och talar om för dottern att hon minsann aldrig kommer att klara att gå ner sina kilon. Sedan hjälper hon till och lagar fel sorts mat under ett helt helgbesök 😦
- Väninnan som inspirerade till inlägget träffade jag häromdagen på träningen på Itrim. Hon kom direkt från jobbet och var efter träningen på väg hem för att avlösa mannen hos de sjuka barnen. Hon hade erbjudit dig att skynda direkt hem efter jobbet, så att han kunde gå till sitt jobb, men fick inte! ”Gå och träna du först, det är viktigt!” Vilken man va’ !? 😉
I det här sammanhanget passar det bra att hylla min egen man också. Idag firar vi 20-årig bröllopsdag!
Helt moderiktigt 1993 🙂
Aldrig någonsin har han sagt ett enda negativt ord om mig under de feta perioderna av alla mina jojobantarår!
Hur har ni det:
- HAR ni stöd från omgivningen?
- Vad är bra stöd för just dig?
- Om ni har bra stöd, HUR ser det ut?
- Lagom mycket?
- Känner sig någon ‘”övervakad” eller rent av motarbetad?
Sist men inte minst – kan man själv ordna det för sig på något sätt så att omgivningen blir det stöd man önskar sig?
Det är intressant för jag läser en del viktbloggar och ser kvinnor som står och lagar speciell mat till vuxna män som om deras egen dietmat vore farlig. Det är ju en sak att bjuda hela familjen på bars till middag men vanlig smalmat? Det är väl bara att ta mer för dom som inte behöver tänka på vikten.
Samma sak med barnen, det är väl bra om dom får vänja sig att äta nyttigt?
Sånt där kan få mig att gå i taket av ilska.
Visst är det tokigt! Vi fick mycket nya smakupplevelser när vi flyttade upp från stuvade makaronträsket. 16-åringen är dock svår att få med 😉
Nackdelen med just 16 åringar är att dom kan gå ut och köpa en godispåse om dom inte blir mätta nog men jag tror att trägen vinner!
Jag håller lite med Maria ovan varför laga olika mat?
Jag har bra stöd från mannen tycker jag han finns där när jag behöver och är det jobbigt nångång och säger det så sluter han upp och påtalar vad det är jag vill innerst inne, hjälper mig fokusera. Så han är superbra däremot är jag nog överlag dålig att be om hjälp annars
Skönt! Just att få en påminnelse om stt tänka efter själv är nog ett väldigt bra stöd!
Jag önskar att jag kunde säga att jag hade stöd från de som är närmast, men tyvärr är det inte så. Jag trodde att jag skulle få stöd, särskilt med tanke på att särbon påpekar nästan dagligen att jag är fet, eller åtminstone stor men när jag försökte ta tag i min vikt och träning så är fet precis som om han inte förstår att allt inte kan vara som förut. Jag var normalviktig när jag träffade honom och vill tillbaks till den vikten.
Fy vad tråkigt att höra 😦 Tyvärr känner jag igen det du berättar från andra håll. Vad kan man göra mer än att jobba på att bli ännu starkare och envisare själv? Hjälper det att förklara ‘som för en 3-åring’ hur det hänger ihop?… Kram
Det är där jag brister lite. Jag tar för mycket hänsyn!
Inte DU som brister tycker jag! Ta för dig av hänsysnutrymmet för att du är värd det! Hejja dig!
Först,, Grattis på dagen!
Jag har en fantastisk tur att ha en man som verkligen stöttar mej till 110%
Han hänger alltid på vad än jag tar mej till- fast han absolut inte behöver det för sin egen skull.
Å mina vänner är oxå helt suveräna. Kan alltid lita på att dom inte försöker ”lura” i mej nått syndigt.
Så sett har jag en lyxig tillvaro 🙂
Tack Malin! Och stort grattis till dig som också har sådan härlig omgivning!
Grattis på dagen! 🙂 Jag har bra stöd hemma men delade en lägenhet för längesedan och hon ville gärna smussla i grädde i maten! 🙂
Tack Liza:) men vilken jä..a typ! 😉
Jag hade jätte bra stöd under mina diet veckor. Jag lagade mat till resten av familjen från itrims kok böcker, de fick så att säga bli försökskaniner 🙂 Fortsättningsvis har jag toppen stöd både från familj, vänner och kolleger. Det absolut bästa är att jag varit med och inspirerat andra att ta steget till ett hälsosammare liv. Kram på er alla
Kan bara hålla med dig på alla punkter Anki! 🙂 Kram
Generellt så känner jag att jag har haft ett ofantligt bra stöd av min omgivning. Visst, det finns alltid knallhattar som egentligen inte vill annat än att man ska misslyckas men sådana människor göder endast min motivation att motbevisa dom 🙂
Mina nära och kära har nästan varit överbeskyddande gentemot mig och då speciellt under VLCD/LCD-perioden då folk nästan har ursäktat sig för att äta gott i min närhet. Jag har alltid påtalat för dom att dom kan göra precis som dom vill och att i förlängningen så måste jag lära mig att kunna vara kring mat utan att själv ta del av kakan 😉
Underbar inställning till knallhattarna! Hoppas att många läser och inspireras av dig!
Gratulerar till den 20 åriga bröllopsdagen:)
Jag har allt stöd jag behöver i min omgivning, så där finns inget jag kan skylla på om jag faller, nä skämt åsido, sånt är ju helt ens eget fel. Men det underlättar om man har stöd omkring sig och såna som hjälper en när det är svårt.
Jag har heller aldrig fått höra nåt negativt när jag väg som mest. Har alltid känt mig älskad för den jag är!! Precis som det ska vara:)
Ibland önskar jag att jag hade en ”vakt” här hemma som kunde se till att jag bara åt det jag ska och det jag mår bra av och inte lät mig ta något jag inte borde. Men det funkar ju inte i längden, även om det kan kännas lockande. Man måste ju lära sig att klara livet och alla frestelser helt själv. Det går!! Det vet jag och det är ju du ett bevis på:)
Kram
Tack så mycket:D Ja, ni verkar verkligen vara ett fantastiskt stöd för varandra! Toppenhärligt 🙂
Oftast så upplever jag stöd från mina närmaste, men det händer att de blir lite irriterade på mig när de vill ha onyttigare alternativ och jag är påstridig om de nyttigare valen. Då kan de känna att det ”räcker nu”. Likadant är det med andra i min omgivning. De undrar om det inte är nog med en viktnedgång på 40 kg och att jag går till ”överdrift” bara för att jag inte känner mig nöjd ännu. Andra som hejade på i början av min viktminskning har tystnat helt. Jag vet att de vet om att jag har gått ner mer och fortsätter att kämpa, men de väljer att ignorera det. Jag har inget behov av bekräftelse från någon, utan gör detta för min egen skull. Det är bara lite komiskt att det inte är första gången som jag märker att det blir så. Varje gång som jag har gått ner i vikt tidigare i livet så har det nämligen varit samma sak. I början är alla med och hejar på, men sedan när jag närmar mig målet så blir alla tysta. Undra vad det beror på? Något någon känner igen sig i? Oavsett vilket så mår jag bra och kommer att fortsätta. Den här gången gör jag inte om mina misstag och går upp i vikt igen, för den här gången har jag lärt mig ”på riktigt” och det känns bra att ha förstått vad jag behöver i mitt liv för att må bra! 🙂
Hejja Maria!!!! Glad att du läser och kommenterar fast jag inte hunnit kommentera din sida på länge 😀
Tack Jenny! 🙂 Det är klart att jag läser och kommenterar! 🙂 Det är ju ingen tävling om vem som kommenterar mest. 😉
😉
Skickat från min iPhone