I fredags kväll räddades jag av gong-gongen 🙂
Eftersom jag under den gångna veckan så duktigt hade lyssnat på kroppen – alltså gett mig en vilodag i måndags efter åtta träningsdagar på raken och sedan av tidsskäl ytterligare en dag utan träning eller löpning – låg jag riktigt risigt till i min Löparskole- och Pulspassplanering.
För att hinna ikapp skulle jag i fredags kväll behöva springa till Itrim och träna. Packade så ryggsäcken med innegympaskor, tillhörande strumpor och mitt Activio-pulsband. Jag skuttade käckt mellan isfläckarna och sprang, helt enligt lektion 3:2, till Itrim- lokalen.
Inget kul underlag att springa på
17:55 var jag framme, efter mina 4 km löpning inkl 2*2 minuters rask promenad. Plockade fram mitt kort för att checka in för veckans andra Activio- pass när Tina sa ‘ Du vet att vi stänger 18:00 va?’. Hmm, nope- hade fått för mig att det var 19:00 på fredagar. Men rätt nöjd blev jag ändå- jag behövde inte själv tala om för mig att jag inte skulle träna också efter springandet 😉
Här insåg jag att det var ny stor varning för mina hjärnspöken Omåttlighet och Perfektionism igen…
- Spöke 1: Hörru Jenny; Det SKA va tre pass Löpning och två Pulspass med Activio varje vecka – och simma och Zumba och…!!
- Spöke 2: Om du inte gör det är du lat och usel och kommer att bli tjock och fet på en gång!
Visst det är viktigt att ha mål, föresatser och planer. Men när jag är igång och ställer överkrav på mig att få ihop det perfekt, är jag tacksam för att klockan inte bara ringde en varningssignal utan här t o m tog ifrån mig möjligheten att träna.
För mig kommer det nog under överskådlig tid framöver att vara en balansgång på slak lina.
- Jag har så otroligt nära till att bli Omåttlig. Det hjärnspöket fick mig tidigare att äta mig upp till 100-kilosstrecket gång på gång – nu är det träningen som jag måste hitta en vettig balans för.
- Och Perfektionismen är spöket som gång på gång puttat mig i diket när jag under mina jojobantarperioder inte skött maten – nu lurpassar det åter, men med träningen i farozonen…
Hjärnspökena är som ni förstår ett av mina favoritområden att fundera över. Jag har skrivit en hel del om dem, t ex HÄR. Det går förstås att söka på ordet också för att hitta fler inlägg på ämnet 🙂
Hur ser det ut inne i huvudet på er? Är det några som slåss med er eller lurpassar för att ställa till det? På vilka sätt?
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Jag hade en sån där period när jag höll på att viktminska när jag istället förminskade mitt inre genom att ha för många gränser och måsten. Det är inget bra sätt.
Men nu slappnar jag av. Inget av det jag planerat för helgen blev av på det sätt som jag tänkt men jag promenerade 18 kilometer istället för att jogga och jag har lagat massor av matlådor som ger mig mer tid i veckan och jag har njutit av helgen på ett sätt som jag inte gjort på länge.
Bye bye hjärnspöken! Jag är bra hur än jag gör. Så det så 🙂
Du är bra du !! 🙂 Vilken tajming på din kommentar ( eller rättare sagt på att jag läser den). Vaknade med snor och ont i halsen och måste ‘förstöra’ även denna veckas plan. Men nu ska jag tänka som du och ge hjärnspökena ännu en match! Det är inte bra att träna när man inte är riktigt frisk Jenny- hör du det!! Tack Maria 🙂
Skickat från min iPhone
Känner igen mig så väl! Både i omåttlighet och perfektionism. Om det inte blir som jag föresatt mig så är det kört och jag kommer gå upp 20 kg på studs… eller hur!? Jag är då också värdelös, lat och helt oförbätterlig!! Men den här gången så har jag i min viktminskning tagit med mig den mentala biten. Det är många ”vurpor” och ”snirklande” tankegångar som min hjärna måste arbeta med nu. Väldigt bra!
Du skriver så klokt 🙂
Kram
Tack Ann-Sofie! Visst är det en kamp mot knasiga tankar, tänk när man har alla på sin sida!! 🙂 Kram
Skickat från min iPhone
Oh ja. Både överträning och underätning. Och tankar som:
Äh, det är ändå ingen idé – jag kommer aldrig att känna mig smal ändå. Äh, det är ju över 20 kilo kvar – och då har jag ändå gått ner och kämpat så mycket. Äh, jag kommer ändå att gå upp allt igen….
Har sett till att jag fått både stressfrakturer på benen – och dubbelsidig höftmuskelinflammation för att jag ska göra ALLT – varje dag och hela tiden för att det ska gå så fort som möjligt.
Dumt. Men mänskligt. 🙂
Är nog verkligen en ALLT eller INGET-människa… Men ändrar ju på det nu, hoppas jag!
Du kommer att känna dig smal- helt övertygad!! Även om det kan ta väldigt lång tid att fatta 😉 men vad läskigt med stressfrakturer 😦 Ta hand om fig den här gången!!
Skickat från min iPhone
Mitt motto: Sikta högt och komma halvvägs är bättre än att inte komma någonstans alls. Det viktigaste för mig är att planera in tid för träning, sen stör det mig inte alls att vissa pass inte blir av. Livet kommer emellan 🙂
Den dag jag mår dåligt över missade träningspass har jag ortorexi. Besläktat med anorexi.
Kram, Pernilla be
Bra uttryck ‘Livet kommer emellan’. Ja ortorexi är ingen lek-min dotter gjorde sitt specialarbete i gymnasiet på ämnet och jag har tidigare haft en drabbad kollega. Alla utslag av omåttlighet är ju minst sagt besvärliga vare sig det gäller mat, alkohol eller träning:( Kram
Skickat från min iPhone
När jag var med i Svenska Hälsocampen så sa dietisten Josefine bättre nästan rätt än helt fel. Det är en så himla bra kommentar. Jag glömmer bort den ibland men så hittar man tillbaka till den. Jag är på semester nu mitt i min viktminskning. Och jag försöker verkligen tänka Bättre nästan rätt än helt fel. Jag är på semester i skrivande stund och frångår min plan lite ibland. Men jag gör också väldigt mycket rätt. Väljer bort massor och tränar väldigt mycket nästan varje morgon. Så det tänker jag ta fasta på. Sedan får jag acceptera vad det står på vågen när jag kommer hem. Jag hoppas att det blir ett minus på vågen men vi får se. Det blir vad det blir och när jag kommer hem kör jag järnet med träning och Itrim igen.
Vilket toppenbra uttryck!! Det ska jag verkligen ta med mig. Så klokt av dig att tänka så nu under semestern! Ha det fortsatt toppen och njut av solen 🙂 !
Det där allt eller inget-tänket är min största fiende och missbruksrelation. Så detta inlägg var viktigt för mig att läsa. tack. Det slår ju över lika lätt åt andra hållet : äta/träna. Båda kan vara lika destruktiva. Jag gick på itrim för fem år sedan och lyckades bra. Ett år. Jag tyclte då att jag hittade en balans och distansierade mig från allt eller inget. Nu är jag som sagt tillbaks. Den här gången har jag skrivit in mig på två år på en gång. Så jag inte sladdar av när livet drabbar mig med en smäll.
Tack Erica! Ja det är nog så för många av oss att just omåttligheten behöver en längre period av bra stöd för att dresseras 🙂
Ping: Kommer jag någonsin att bli behandlad som ett djur? | 2xlblog - Om vikt och hälsa
Ping: Löparskolan goes on | 2xlblog - Om vikt och hälsa
Vrf c3a4r det ingen som lagt in nc3a5gon kommentar sedan juni..?c384r indnubnijgarna slut lr? Annar kan du vc3a4l vara sc3a5 vc3a4nlig att skicka en till mig Jag skulle bli oerhc3b6rt glad!!!