Idag har det varit ett våldsamt promenerande.
Jag har nämligen sällskapat med dottern i stallet och bl a hjälpt henne med hinderbygge. Vi har en bra bit att gå till ridhuset och väl framme lyfte jag fram och tillbaka en hel hög hindermaterial OCH flyttade runt eländet till olika platser och olika avstånd för att det skulle bli bra övningar för hästen.
På väg till ridhuset – jag slapp i alla fall hoppa 🙂
Efter ridhusutflykten var det ytterligare tre hästar som skulle ridas, vilket innebar promenader t o r travbanan med var och en av dem. Det blev i alla fall bra motion för mig, samt lite filmat.
Mååånga tusen steg har jag samlat ihop och så har jag dessutom tänkt tokigt i veckans träningsplan. Jag hade egentligen planerat att träna på Itrim idag, men de stängde 16:00 i Mörby och 17:00 i Täby idag, så det fick bli en springtur istället.
Dagens lektion i Löparskolan, vecka 9 – dag 1, innebar
- 15 min löpning i lugnt tempo
- 1 min rask promenad
- 15 min löpning i lugnt tempo
- 1 min rask promenad
- och så avslutningsvis 5 minuter i högt tempo.
När jag först läste dagens instruktion kom två tankar:
- Vad trist att det är så lite idag 😦
- Oh My God! Jag är på sista sidan i ”skolan” 🙂
Den första tanken är extremt rolig – jag sprang ju 6,5 km senast, helt sjukt! Anledningen till att det blev så långt är att min ”Run Keeper” stängde av sig (troligen för att jag höll på och fipplade med radion i fickan). När jag upptäckte det mätte jag upp hur länge den hade varit av och lade på det, så jag sprang 52 minuter istället för de 45 min som jag skulle ha sprungit.
Varför tjata om det här i detalj då?
Jo, för att ni ska förstå hur märkliga idéer jag fortfarande har – knasigheten har bara bytt uttryck. Istället för att tänka den gamla sortens svart-vita tankar som jag gjorde under mitt matmissbrukande liv:
- Nu ska jag bara äta grapefrukt och sallad den här veckan och jag ska motionera och jag ska…
- Nähä nej- det gick inte… Då är det ju ändå kört och jag kan lika gärna äta Ben & Jerry hela veckan
Så får jag istället idéer som att ”Run Keeper” ska stanna på ”rätt” tid och har den råkat stänga av sig så får jag väl springa extra långt. Så otroligt korkat egentligen. Tänk om den hade stängt av sig efter 5 minuter? Skulle jag ha fortsatt att springa 40 minuter EXTRA då? Nej, troligen inte, för jag skulle aldrig ha missat att den var avstäng så länge 😉 Statistik-tokig som jag är tittar jag rätt ofta på km/tim-mätaren…
Titeln på min bok ”Hur jag besegrade mina Hjärnspöken” är alltså inte 100% sanningsenlig. Besegrade är de inte, utan spökena har bytt skepnad och visar sig på nya oväntade områden. MEN de är under kontroll – jag skrattar åt dem även när jag låter mig styras av dem. Det är väl ändå rätt oförargligt i sammanhanget att springa sju minuter extra 🙂
En liten avstämning av gårdagens festande tänkte jag också bjuda på:
- Träning: Nej, som planerat var det inte någon ombytt, men 10.381 steg är helt OK
- Frukost: Gröt, bröd m skinka, grapefrukt+ ett glas Bollinger Champagne
- Lunch: Råbiff, samt oxbringa med grillad sparris, rödbetscarpaccio, pepparrotssås. Ett glas Pinot Noir.
- Mellis: Hallon och keso
- Middag: Moules Frites (barnen knyckte i princip alla pommes, så det blev bara 1 kg musslor till mig ;). Två fantastiska öl: en Orange Ale och en Rasputin Imperial Stout, samt en chokladtryffel.
Inte ett uns dåligt samvete har jag. Inte en sekund tänker jag att jag ”lika gärna kan…” idag, dagen efter partajandet. Jag kanske ändå kan börja räkna mig som någorlunda fri från matmissbruk, så här 20 månader och 3 veckor senare?
50-årsmiddag i källarvalven i Gamla Stan
Nu är jag hemskt nyfiken på om ni som har besegrat viktrelaterade hjärnspöken har märkt att de hittat nya uttryck!?
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Tycker du är så duktig:)
Har man hjärnspöken eller monster som jag kallar dom, så tror jag att det är lätt att dom hittar nya vägar att komma till tals. Men så länge dom inte ställer till så mycket trubbel så är det väl ok:)
Jag har fortfarande svårt med min helgmonster, men jag ger inte upp. Dom ska bort eller börja säga nåt annat till mig,hehe!
men en sak jag märkt som inte är så bra alla gånger är att mina monster som förut tyckte det var bra när vi hälsade på hos folk som bjöd på fika, för då måste man ju ta för att inte såra(sjukt!), dom kan nu säga till mig att det är lika bra att vara hemma så slipper du ta diskussionen med att du inte vill ha fika. Så jag har inga problem med att låta bli fikat men jag orkar inte alltid ta det med folk jag hälsar på, så är jag hemma istället. Mina monster försöker kanske göra mig till en eremit, hihi.
Nä så illa är det väl inte, men jag har väl bara haft för lite ork för att orka ta tag i folks åsikter om ätandet och sånt.
Usch vilket svammel det här blev,ska du verkligen behöva läsa det här. jaja, hoppas du inte blev helt förvirrad av min kommentar.
Sköt om dig!
Kram
Haha, svamla på du- härligt att du är tillbaka vid tangentbordet! Jag är säker på att du kan omvandla Eremit-spökena ett snäpp till !! Kram
Åh vad jag känner igen mig 🙂 Jag är ju otroligt målmedveten, när jag sätter den sidan till, men har en tendens till att sätta för höga mål. Eller rättare, hade en tendens till det.
När min GPS, till pulsklockan, strulade så funderade jag på att låta bli att ge mig ut. Jag skulle ju inte få några siffror på tempo etc… Att jag ändå skulle njuta av motionen, både för stunden och på sikt fanns inte i mina tankar just då. Men jag är ju också sån att jag ofta vänder och vrider på tankar och försöker få negativa tankar till att bli positiva. Allt är ju relativt 😉
Jag tror nog att de där spökena dyker upp i olika skepnader så det gäller att vi är på vår vakt, och det är vi ju!
Vad skönt att höra att vi är flera 🙂 🙂
Ping: De värsta fienderna – mina erfarenheter och tips | 2xlblog - Om vikt och hälsa