STREJK!

Jag tycker ju själv att jag är riktigt sansad när det gäller träningen.

Eftersom jag levt i princip 80 % av mitt liv med så lite fysisk ansträngning som möjligt inser jag att det inte är helt enkelt för kroppen att lära om så totalt. Det är dock lätt att ryckas med, särskilt när omåttlighetsspöket tagit ny skepnad och tycker att det bästa vore att springa en halvmil varje dag 😉

Så sent som i januari köpte jag mina första ”riktiga” träningsskor. Det har även blivit två par för utebruk sedan dess…

I det här fallet får jag ändå vara nöjd med att kroppen för ovanlighetens skull är klokare än hjärnan och skriker NEJ!

Hade planerat en morgontur med Caroline, men jag var tvungen att sms:a henne från sängen och ställa in. Mitt vänsterben gick i strejk (den där eländiga gamla muskeln som går från höften till knät via lårbenet) och började protestera redan igår kväll. Trots att jag inte sprungit en millimeter på hela da´n?!?! …

Men, som sagt, i relation till mitt tidigare orörliga liv får jag ändå ha en viss förståelse för att det kan bli protester. Jag sprang inte igår utan tränade ”bara” ett medelpass, men det blev 17.500 steg under gårdagen och spiken i kistan var troligen en timmes hinderbygge åt dotter och häst på kvällen.

Oxer med vattenmatta. Många prylar – modig häst 🙂

När jag la mig skrek benet på en varm vetekudde!

Det skulle också kunna ha haft en viss betydelse att söndagens löpning mestadels skedde på opreparerad mark mitt ute i bushen och inte där jag hittills sprungit på utmärkta spår eller snöiga asfaltsvägar.

En intressant aspekt på hela det här resonemanget är den sprillans nya förmågan att analysera:

• att överhuvudtaget bry mig om varför det inte känns 100% toppen
• att fundera över orsak och verkan och inte bara döva eländeskänslan – t ex med nåt gott
• att faktiskt vara nöjd med lösningen – VILA!

Det här är en ”metod” som jag nog aldrig praktiserat på mig själv. En rätt spännande insikt faktiskt; jag som är världsmästare på att tänka ut fiffiga lösningar på diverse problem genom att analysera, resonera och fokusera på möjligheter kan först nu, efter nästan två år av arbete med min livsstilsförändring, använda mig av mina egna redskap på mig själv.

Kan det vara ett tecken på att jag börjar att hitta något slags kärna i mig själv som inte är dold av valda sanningar och spökenas påhitt?!

Vad säger ni? ”Jenny svamlar” eller hittar ni något slags igenkänning? 😀