Att komma ut ur garderoben

Jag återanvänder helt fräckt min bloggvän Lindas rubrik 🙂 Tack !

I fredags inledde jag mitt anförande på Itrims nationella möte med att konstatera att:

• jag är en missbrukare
• jag har valt att inte vara ett dugg anonym

Det finns så otroligt mycket skuld, skam och smussel förknippat med matmissbruk, precis som med andra typer av missbruk. I mitt fall har därför just att vara helt öppen blivit en del av framgången i att en gång för alla göra slut med Jojo-bantandet!

Efter ett ha haft 2xlblog igång i 9 månader, skrivit boken om Hjärnspöken och synts en del i media är det så nu naturligt för mig att vara öppen och transparent med mina tillkortakommanden att jag nästan glömt att jag också var ”hemlig” när jag började på Itrim i augusti 2011. Den blogg jag startade då var min privata dagbok och bara ett fåtal personer fick adressen.

Det är dock många av mina bloggvänner och läsare som väljer att vara helt anonyma med sina viktkamper.

Det är synd tycker jag nu, eftersom jag med ”facit i hand” tror att det kan vara ett starkt stöd att ha åtminstone några personer i sin närhet som kan hjälpa en när det känns motigt!

Vi som har ett mindre naturligt förhållande till ätande är inte för den skull sämre människor!!

Men, det är inte alldeles enkelt att få bra hjälp!

Alltför många historier dyker upp om mammor, arbetskamrater, bröder och t o m äkta hälfter som ”tjatar” om fel saker och kanske i värsta fall stjälper istället för hjälper 😦

Hur kan man då få bra hjälp?

Min personliga erfarenhet är att man måste vara tydlig med sina önskemål och behov! Att helt enkelt vara väldigt rak.

Ett tänkbart scenario kan vara att be, låt säga Arbetskamrat Nisse om en pratstund i lugn och ro. Att när man sitter mellan fyra ögon berätta att man värderar Nisses stöd och hjälp och att den för att fungera på bästa sätt behöver vara //det man behöver//. Alltså att uttrycka väldigt konkret HUR man vill bli stöttad.

Det kan också handla om att berätta för sin t ex svärmor att man uppskattar att hon bryr sig om ens hälsa och att det bästa sättet hon kan stötta är att //det man behöver// istället för att varje gång man träffas genast fråga hur mycket man väger.

När jag gick på VLCD tjatade folk som tokar på att En liten tomat måste du väl kunna äta…‘ Det var ju absolut ingen hjälp för mig som hade beslutat mig för en strikt diet 😦 Men kanske om man förklarar precis vad som gäller och varför – då kanske de kan känna att de gör något positivt och stöttande?

Jag tror att åtminstone en del i ens omgivning VILL hjälpa till, men inte vet riktigt HUR de ska göra och så blir det bakvänt och jobbigt istället…

Vad tror ni – kan det vara så att omgivningen faktiskt skulle vilja försöka att stötta oss, bara att de inte vet hur de ska bära sig åt? Att vi skulle kunna få bättre hjälp om vi, istället för att hålla oss hemliga, berättar vad vi skulle ha nytta av?