Månadsarkiv: juni 2013

En skarpt formulerad fråga, men vem annars – om inte den med många års erfarenhet av att vara missnöjd med sin kropp och betrakta sig själv som just usel – kan ställa det så på sin spets…

Som jag skrev igår,  det var först när jag började vara snäll mot mig själv som det kunde ske en ordentligt förändring. Att äntligen befria mig själv från ouppnåeliga krav på duktighet, som bara ledde till en känsla av uselhet, var ett stort steg.

Jag tänkte fortsätta resonemanget kring duktigheten med några mailfunderingar från min härliga bloggläsare ”Gullan” och mig själv, kring just känslan av misslyckande och uselhet och om mina personliga viktiga vändpunkter.

Gullan:

”… Fastän jag läst din bok flera gånger och följer din blogg varje dag förstår jag ändå inte hur du kunde ställa om ditt psyke….

… Jag har inte heller talat om för bekanta och arbetskamrater vad jag egentligen håller på med och jag är medveten om att det är för att jag inte tror att jag ska lyckas den här gången heller…. 

… Jag beklagar att jag känner så här, men önskar att få läsa om vad som hände i ditt psyke när du tog tag i det här på det här sättet och när du inte var den perfekta tjejen som du är nu…

… Du skrev så bra om det här att du inte längre försöker vara så duktig. Jag har ju också läst i bloggen hur du kämpat emot de där duktighetstankarna. Jag är också en  som alltid vill vara duktig, men tyvärr resulterar mina misslyckanden i att jag känner mig ”onödigt usel” – jag vet att du förstår hur jag menar…

Jag:

”… Det jag kan berätta för dig så här direkt är att de avgörande förändringarna för mig var de här två:

• Bilskrapningen som jag skriver om i ”Analys-kapitlet” i min bok. Det var första gången i livet som jag på allvar upplevde och verkligen kände in i själen ett förakt för mig, grundat på mitt utseende och inte på den skitsak som hade hänt. Bilägarinnan och hennes anhang av affärskollegor av snobbigaste sort ifrågasatte min utbildning och glodde på mina 2xlshorts. Det lyste i ögonen på dem att deras åsikt var att en fet och slafsigt klädd person som jag inte kunde ha tillbringat många timmar på skolbänken.
• Mitt beslut att betrakta min anmälan på Itrim som en seriös rehabilitering för en missbrukare. Som jag skrev i bokens andra kapitel ”Första halvlek av rehab”:  Genom att vara helt ärlig mot mig själv och acceptera den insikten kan jag nu på allvar ta tag även i den inre resan och våga ställa mig frågan om Varför det kunnat bli så här.

Att jag lyckas driva mig själv till att den här gången är den sista jag går ner och på allvar hittar mitt nya liv tror jag har sin grund i att jag från starten i augusti 2011 och hela vägen än idag betraktar livsstilsförändringen som ett förändringsprojekt, med en tydlig och levande vision och mål och att jag hela tiden letar upp nya mål när de gamla uppfyllts.

Nu när jag ser mitt arbete med min förändrade livsstil som något ständigt pågående kan jag tillåta mig att ramla i diket eller köra ner i en grop utan att få panik och ge upp.

Jag har lärt mig att se längre bort och att ersätta knasiga idéer eller valda gamla sanningar om vem jag är (usel, misslyckad, värdelös, dålig karaktär) med HUR JAG VILL VARA. Även om jag inte lyckas vara den jag vill vara i exakt varje stund kan jag då återkomma till rätt riktning istället för att grotta ner mig i hur värdelös och oduglig jag är.

Jag är inte ”den perfekta tjejen”, som Gullan skriver, och jag vet att jag inte behöver vara det! Jag duger bra som jag är, med mina brister och skavanker. Det är med den insikten som jag nu äntligen är 100% övertygad om att jag aldrig någonsin mer i livet ska stå i en situation där jag tycker att jag själv eller någon annan har rätt att tycka att jag är usel!

Mitt enkla svar på frågan i rubriken är att det är DU som bestämmer och ingen annan! Ingen med finare bil, snyggare kropp, bättre motionsvanor …

Däremot skulle jag vilja be dig att bestämma dig för att ordet usel inte existerar i närheten av dig!

Jo, förresten om du:

• Råkar köpa en tröja med usla sömmar (reklamera!)
• Blir serverad en uselt tillagad rätt på restaurang (klaga och skicka ut!)
•  Läser en usel innehållsförteckning på en förpackning ”mat” full av usla ingredienser såsom färgämnen, konserveringsämnen och transfetter (lämna i disken och gnäll högljutt hos butiksinnehavaren som har så uselt omdöme!).

KRAM Jenny

Somliga straffas genast – jag har fortfarande, mer än 24 timmar efter min ogräsattack, ingen känsel i tummen 😦

Slutsats: Man ska inte vara duktig – det gör ont! (eller ”om man är lite smartare än jag tar man först på sig tjockare handskar istället för att impulsivt kasta sig över ogräset när man går förbi med bara platshandskarna för husmålning på händerna”)

Skämt åsido, nu är det dags att fortsätta med lite mer seriösa funderingar kring duktighet, baserade på kommentarer och mail i ämnet.

Jag tänkte dela upp det här ämnet med duktighet i några olika blogginlägg, som vändpunkter, om ”livet före” och om livsstilsförändringen som ”projekt” jämfört med som ”löpande underhåll”. Innan jag blir återkallad till husmålningen kommer här det första :

Duktighet och Dikeskörning.

Jag har tidigare konstaterat att några av de Hjärnspöken som jag var tvungen att besegra för att lyckas med min livsstilsförändring heter Perfektionism och Svart-Vitt .

Perfektionism är i princip synonymt med Duktighet och det svart-vita synsättet är, åtminstone i mitt fall, tyvärr en ingrediens i den negativa sidan av duktigheten.

Här är en liten snutt av det jag och min läsare, vi kan kalla henne Gullan, mailade fram och tillbaka för ett tag sedan (och som jag fått lov att citera, med vår gemensamma förhoppning att det kan vara till nytta för fler).

Gullan:

”… Jag har köpt din bok, jag följer din blogg… Jag går ner ena veckan och upp den andra…
Du har gjort en fantastisk resa Jenny och jag är full av beundran. Men – och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att inte låta avundsjuk eller nå’t liknande – din målmedvetenhet och totala kontroll av hela din dag gör att jag inte tror att jag någonsin kommer att lyckas…. För mig känns det som att din enorma ”duktighet” får en så’ n som jag att känna mig helt värdelös. Jag förstår mycket väl att du inte menar att knäcka oss som inte lyckas, absolut inte. Jag kommer aldrig att kunna vara så där strikt, skärpt och planerande!…”

Jag:

”… En stor skillnad från förr är att jag lyckats besegra just duktigheten!

• Jag ÄR inte duktig och behöver inte vara det längre, vilket jag alltid varit tidigare.
• Det låter väl helknäppt när du just skrivit att DU aldrig blir duktig som JAG , men grejen är att jag slutat begära av mig själv att vara perfekt.
• Om jag inte måste vara perfekt minskar risken för de fruktade misslyckandena.
• Om jag inte ”kan” misslyckas behöver jag inte trösta mig och inte heller ” börja om på måndag och först äta slabb hela helgen” eftersom jag fortfarande befinner mig på väg mot målet, om än med ett litet gupp eller t o m en rejäl dikeskörning.

Är du med på hur jag tänker?

Kort sagt; att vara snäll mot sig själv är en bra början 🙂

Har du sett Fredrik Weibulls blogg på nosugaradded? Här är ett bra inlägg:

http://nosugaradded.se/camilla/forandring-tar-tid/

När det gäller att komma upp ur diket har jag några blogginlägg som du kanske sett tidigare, men de kan vara värda att ta en ny titt på :

• Ska du ligga i diket i påsk?
• En sms-konversation med min väninna en tidig morgon då hon ”givit upp”
• Ett nödanrop från en vän som ”inte kom någon vart”
• Tankens kraft

Hoppas att det är någon liten hjälp!

Kram Jenny

Ps. Kolla gärna Cheesy Story med mina och några andras funderingar kring att ”unna sig” eller att ”ta ett återfall” efter att jag i februari tryckte i mig en hel ost 🙂 Ds.

Före ostmassakern. (Bilden var tagen för att jag tänkte skryta om att jag kunde ha ost hemma…)

Jag blir verkligen superglad över att gårdagens inlägg väckte känslor och engagemang! Tack snälla ni för öppenhjärtiga kommentarer och att ni vill dela med er av tankar och egna upplevelser!
Ni som missade gårdagens inlägg (eller läste innan kommentarerna dök upp) – missa inte dem.

Jag ser fram emot att vi kommer att fortsätta att resonera kring Duktighet, Vikt, Överkrav på sig själv, Mental styrka etc, men idag har jag tyvärr varit duktig i praktiken, så jag hinner inte tänka och skriva så mycket som jag skulle önska.

Vi har nämligen påbörjat husmålningsprojektet med att först skura huset med Yes.

Chichi undrar vad vi pysslar med….

I pauser (då mannen funderade ut möjliga smarta lösningar för att nå till tacknocken på gaveln utan att behöva investera i en längre stege) gav jag mig på det där ogräset som jag gnällde över igår.

Aj 😦

Det var riktigt korkat gjort och ett bra bevis på att man ska akta sig för att vara duktig 😉

Fick tag på både brännässlor och tistlar 😦

Dessutom upptäckte jag för sent att det var mycket finare innan jag började riva bort de böljande grässtråna och överskottet av maskrosblad! Jag ÄR verkligen ingen trädgårdstomte…

By the way – vi har i skrivande stund en sprillans ny 6,2 m lång stege, som vi äger ihop med grannen. Bra lösning tycker jag!

Jag har funderat mycket på hur jag ska skriva kring den här frågan. Det är ett viktigt ämne som kräver respekt för att inte bli för ”glättigt”. Dessutom behöver jag än en gång reflektera över min egen förändringsprocess och dra i ledtrådarna till vad, hur och varför det var som det var och att det blev som det blev.

Det finns några olika ingångar för mig att diskutera positivism och duktighet, bl a :

• Ett mycket tankeväckande mail-”samtal” med en av mina underbara bloggläsare. Jag har fått förtroendet att återge delar av vårt samtal, vilket jag kommer att göra i inläggen de närmaste dagarna. Börjar med en liten snutt:
  • ”Ibland önskar jag att få läsa mera ingående om hur ditt liv såg ut på den tiden när du inte lyckades. Det låter kanske jättedumt, men den enorma mentala styrka du nu visar känns för mig helt främmande…”

• Filmen Five Year Engagement, där den ena huvudrollsinnehavaren arbetar med experiment i socialpsykologi (det ÄR en komedi, lovar 🙂
  • Ett av dessa experiment baseras på föreställningen att det är en allmänt sett mer framgångsrik människotyp som har förmågan att vänta på något bättre än det som finns serverat. Man låter experimentgruppen veta att de Donuts som finns på bordet är gamla och kommer att ersättas av färska om en halvtimme. Vissa personer äter av de gamla efter en stunds tvekan, medan några väntar. Försöksledarnas slutsats att ”nollorna” äter gamla munkar kommer senare ifrågasättas av den som påpekar att man vet vad man har- inte vad man får (eller ens om man får det…) . Det blir även tydligt i filmens handling att det är viktigare att ta vara på det positiva och bygga vidare på det än att vänta på något perfekt som kanske aldrig dyker upp.
• En bloggpost av Aryel C Walett på hennes blogg ”Med karta och kompass genom livet” – Ni är så förbannat j-a positiva. Följ gärna länken och läs hennes mycket intressanta reflektioner t ex
  • Ibland kan vi alla bli lite mätta på alla dessa superlativ som vi bombarderas med av människor som lyckats och har en positiv energi i livet. Ibland behöver vi höra lite mer för att förstå när det ligger ett djupgående arbete bakom den skörd de framgångsrika människorna skördar. Det är också viktigt för de människor som har lyckats förändra sina liv till något bättre, bra, fantastiskt att titta i backspegeln och verkligen ta till sig på djupet vad de gjort för att nå dit.

Innan jag ger mig in på att ta tittarna i backspegeln ska jag be att få bjuda på ett lass O-duktighet 🙂 Jag är skäms (lite), men jag har valt att läsa, skriva och drälla i största allmänhet före att sköta de här ynkliga små plättarna:

Ogräsrabatt nr 1

Inte ens den här krukan med penséer lyckades jag med 😦

Skämmig ogräsplantering nr 2

Solblekt solstol med ingrodd pollensamling

Idag har jag tagit ett varmt adjö av Ulrika. Våra vägar tar olika riktning, åtminstone för en tid framöver. Ulrika, som med outsinlig entusiasm, förståelse, respekt och en suverän känsla för att motivera på rätt sätt vid rätt tillfälle, varit min stöttepelare under nästan två års tid får snart sin lilla bebis.
Vi hade ”2-årsuppföljning” enligt Itrims koncept och stämde av nuläge och allt som hänt sedan 9 augusti 2011.
Matchvikt efter en semestervecka 1.4 kg under mål, men det var egentligen inte av någon större betydelse i jämförelse med den otroliga förändring som skett under min kamp emot och seger över hjärnspökena.

När vi konstaterade att i princip allt är på topp, alltså utom min stackars vänsterhäl gick tonerna ungefär såhär:
Ulrika: Men hur är det med foten? Jag läste på bloggen om din häl!
Jenny: Jo det är lite bättre, men vet du, jag tror att jag har förstått hur det hänger ihop. Jag hade ju först gått ungefär 8000 steg tidigare på dagen i något slags sandaler. När jag sprang var det på betong och hade jag mina tunna, tajta, snabba skor, alltså de som jag var tveksam till att springa med på Vårruset där det i princip bara är asfalt.
Ulrika: Hör du vad du säger – Mina ”snabba” skor …!

Ja, den reflektionen var ju helt riktig, särskilt från Ulrika som ”bär skulden” till att jag springer överhuvudtaget 🙂 Hon som i november sa- ”Jag tror visst att du kan springa – det sitter i huvudet precis som att du inte ”kunde” rocka rockring!.

Planen för fortsättningen är att jag från september blir Guldmotionskund, dvs med fri tillgång till motionen med Itrim och med samtal med hälsorådgivare. Det blir Liselotte, som dessutom är PT – personlig tränare, inte ”petig” som jag trodde att Ulrika sa:)

Kvällens middag -. Jamie Olivers Hoisin-salladspaket.

Nedan är receptet, fotat från Icas Buffé-tidning.
Hoisinsås är väldigt söt, så jag tar mindre av den.
Jag använder risnudlar istället för äggnudlar, gillar dem bättre och inbillar mig att de är fattigare på både kohudrater och kalorier.
Vi åt strimlad lövbiff med sesamfrön till. MUMS!

Önskar att jag skrev det av något roligare skäl för jag känner mig inte det minsta ”hot” i ordets mer spännande bemärkelse 😉 Eftersom vi är hemma i den ynka 24-gradiga svenska sommaren har jag absolut ingen orsak att vara varm, så jag har troligen feber. Stämmer nog med att hostan vägrar ge sig, att näsan rinner och att jag utan orsak är trött som en gnu.

En som har orsak att vila ut är en liten vovve som varit på ”semester”. Hon har varit vääääldigt trött ända sedan vi hämtade henne.

Ett bra exempel på att man kan ha god nytta av en kompis när man motionerar. Att springa ihop med en annan hund är helt klart mycket roligare än att springa själv. Chichi och Madonna har apporterat pinnar ute i skärgården hela midsommarhelgen.

Min egen springkompis Caroline är nu hemma från USA och har dragit igång en löparklubb enligt Floridamodell. Ska bli spännande att hänga på när jag känner mig OK igen.

Dagens motion har inskränkt sig till ett besök i Täby Centrum för att införskaffa ett par svarta loafers, likadana som de illrosa som visade sig vara jättebekväma!

Noterar att det är första gången jag ger mig iväg ut på resa med icke ingångna skor och kommer hem nöjd och glad utan skavsår. Det ÄR skillnad även på fötterna när man gått ner ett antal kilon. Dels är mina fötter mindre på alla möjliga ledder, dels är förstås belastningen på dessa stackars yttersta kroppsdelar mindre 🙂

Jo, förresten lite mer motion blev det – hängde med man och son på deras, efter semestern återupptagna, springskola. Det var näst sista lektionen i ”förskolan” så det var rätt lagom för mig också idag (med 30 minuters rask promenad).

Nu är det dags för lax innan jag kraschar i soffan framför de nya avsnitten av Morden i Midsomer – äkta svensk sommar när den är som bäst!!!

Önskar att jag skrev det av något roligare skäl för jag känner mig inte det minsta ”hot” i ordets mer spännande bemärkelse 😉
Eftersom vi är hemma i den ynka 24-gradiga svenska sommaren har jag absolut ingen orsak att vara varm, så jag har troligen feber. Stämmer nog med att hostan vägrar ge sig, att näsan rinner och att jag utan orsak är trött som en gnu.

En liten vovve som varit på ”semester” har varit vääääldigt trött ända sedan vi hämtade henne. ;