Tystnaden som är det värsta förtrycket

Jag läser just nu Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”. Boken börjar på Caitlins bedrövliga 13-årsdag (hon väger 80 kg, har inga vänner och pojkar kastar grus efter henne).

Det hon skriver här är så skrämmande och så träffande:

I min familj, min feta familj, är det aldrig någon som säger ordet ”fet”…. Vi är trygga när vi är hemma och tillsammans….Här kan ingen såra våra känslor, för vi medger aldrig att fetma finns…
… Men tystnaden är samtidigt det värsta förtrycket. Den innebär nämligen att vi ordlöst, stoiskt och likgiltigt går med på att ställa oss utanför mycket här i världen: kortbyxor, axelbara klänningar, skogspromenader, rullskridskoåkning, kortkorta kjolar, ärmlösa toppar, högklackat, klättra i rep, sitta på höga barpallar, flörta, kyssas, god självkänsla.
Och att nånsin gå ner i vikt.

Med det här resonemanget cementeras en hel familjs fysiska och psykiska ohälsa 😦
Och fortsättningen känns så otroligt bekant för mig:
…Sommar är att svettas… På vintern kan vi slappna av helt: när vi är påbyltade från topp till tå…

Det ska bli riktigt spännande att läsa vidare om vad som händer i familjen när Caitlin så småningom bryter sig ur tystnaden! Ens roll i ett sammanhang är sällan okomplicerad att ta sig ifrån. Inte första gången ämnet ”omgivningens syn på ens förändringar” dyker upp!
Fortsättning följer 😉

Avslutningsvis ett Jättegrattis till min vän som idag messade att hon nått sitt MÅL! Nu börjar jobbet med att livets normaltillstånd innebär fortsatt frånvaro av Lattemuggar i bilen 😉