Äckligt positiv och motbjudande duktig

Jag har funderat mycket på hur jag ska skriva kring den här frågan. Det är ett viktigt ämne som kräver respekt för att inte bli för ”glättigt”. Dessutom behöver jag än en gång reflektera över min egen förändringsprocess och dra i ledtrådarna till vad, hur och varför det var som det var och att det blev som det blev.

Det finns några olika ingångar för mig att diskutera positivism och duktighet, bl a :

  • Ett mycket tankeväckande mail-”samtal” med en av mina underbara bloggläsare. Jag har fått förtroendet att återge delar av vårt samtal, vilket jag kommer att göra i inläggen de närmaste dagarna. Börjar med en liten snutt:
    • ”Ibland önskar jag att få läsa mera ingående om hur ditt liv såg ut på den tiden när du inte lyckades. Det låter kanske jättedumt, men den enorma mentala styrka du nu visar känns för mig helt främmande…”

20130627-093451.jpg

  • Filmen Five Year Engagement, där den ena huvudrollsinnehavaren arbetar med experiment i socialpsykologi (det ÄR en komedi, lovar 🙂
    • Ett av dessa experiment baseras på föreställningen att det är en allmänt sett mer framgångsrik människotyp som har förmågan att vänta på något bättre än det som finns serverat. Man låter experimentgruppen veta att de Donuts som finns på bordet är gamla och kommer att ersättas av färska om en halvtimme. Vissa personer äter av de gamla efter en stunds tvekan, medan några väntar. Försöksledarnas slutsats att ”nollorna” äter gamla munkar kommer senare ifrågasättas av den som påpekar att man vet vad man har- inte vad man får (eller ens om man får det…) . Det blir även tydligt i filmens handling att det är viktigare att ta vara på det positiva och bygga vidare på det än att vänta på något perfekt som kanske aldrig dyker upp.
  • En bloggpost av Aryel C Walett på hennes blogg ”Med karta och kompass genom livet” – Ni är så förbannat j-a positiva. Följ gärna länken och läs hennes mycket intressanta reflektioner t ex
    • Ibland kan vi alla bli lite mätta på alla dessa superlativ som vi bombarderas med av människor som lyckats och har en positiv energi i livet. Ibland behöver vi höra lite mer för att förstå när det ligger ett djupgående arbete bakom den skörd de framgångsrika människorna skördar. Det är också viktigt för de människor som har lyckats förändra sina liv till något bättre, bra, fantastiskt att titta i backspegeln och verkligen ta till sig på djupet vad de gjort för att nå dit.

Innan jag ger mig in på att ta tittarna i backspegeln ska jag be att få bjuda på ett lass O-duktighet 🙂 Jag är skäms (lite), men jag har valt att läsa, skriva och drälla i största allmänhet före att sköta de här ynkliga små plättarna:

Ogräsplätt 1

Ogräsrabatt nr 1

Inte ens den här krukan med penséer lyckades jag med :(

Inte ens den här krukan med penséer lyckades jag med 😦

Skämsig ogrässamling nr 2

Skämmig ogräsplantering nr 2

 

Solblekt solstol med ingrodd pollensamling

Solblekt solstol med ingrodd pollensamling

 

 

10 kommentarer

Filed under Hälsa, Itrim, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

10 responses to “Äckligt positiv och motbjudande duktig

  1. Intressant! Jag har i ett forum en gång skrivit om detta med att vara ”duktig”. För mig är det ett negativt laddat ord. Jag hade lätt för mig i skolan (men pluggade också mycket) och min syster hade dyslexi (visade det sig många år senare). Då fick jag ofta höra att ”du som är så duktig…”

    Nu när jag närmar mig en viktminskning på 25 kilo och motionerar för att klara Tjejmilen på max 80 minuter (kanske max 75) får jag höra att jag är så duktig. Vad då duktig?!? De som säger så suckar lite också, det ligger lite ”offervibrationer” i det.

    Är vi duktiga för att vi äntligen börjat vara snälla mot oss själva?

    Vad menar de ”vännerna” som säger att ”nu får du inte gå ner mer, du kommer ju att skramla fram”! OK om jag hade ett BMI på runt 20-21 så skulle jag förstå deras ”oro” men inte när jag fortfarande ligger på 26.

    Jag vill inte höra att jag är duktig. Däremot är det roligt när någon tycker att jag är en inspirationskälla. Att något av det jag gör eller skriver om får någon att tänka till och kanske försöka ändra något.

    Men oftast är vi ju positiva och glada när vi lyckas vara snälla mot oss själva så att vi kan må så bra som möjligt 🙂 Men det är ju inte äckligt 😉

  2. Känner så väl igen mig i både din bloggpost ovan och din kommentar Gitsan. Jag är en kvinna som vuxit upp och präglats till att vara duktig. Duktig flicka var mitt extra namn under många år.

    Givetvis är jag storasyster till 3 yngre syskon och har varit mamma till min mamma eller blev iallafall kompismamma tidigt när första syskonet kom och jag fick en docka så vi kunde vara duktiga mammor tilsammans. Min mamma läste en bok fram och baklänges för mig när jag var liten och det var Elsa Beskows Duktiga Annika. Behöver jag säga att jag inte vill läsa den för mina barn.

    Jag var duktig hemma, jag var duktig i skolan och jag var duktig i allt jag företog mig. Det var inte alltid uppskattat av andra man satt liksom ribban för alla. Jag försökte ständigt förminska mig eftersom jag inte ville bli sedd som duktig. Till slut gick duktighetsracet inte längre och jag blev sjuk. Jag gick inte in i väggen som så många andra – jag fick cancer. Två gånger som mycket ung. Första gången bara 21 år gammal och andra gången 34 år gammal! Först då förstod jag att jag var tvungen att leva mitt liv och göra det jag ville göra inte göra andra nöjda hela tiden.

    Men nu blev jag duktig på att göra det jag ville göra – men jag kunde inte släppa duktig riktigt och inte heller sluta skämmas för att jag var duktig. Som min son, idag 20 år, sa en gång ”men mamma varför skäms du för att du är duktig och gör saker bra?”

    Ja varför gjorde jag det? Jo för att det väckte en massa avundsjuka och avvisanden stod som spön i backen. Detta har jag lärt mig att hantera. Idag behöver jag inte vara duktigt jämt men jag är stolt när jag är det och har valt det medvetet och det tycker jag att alla skall vara. En balans av duktig och ”oduktig” är den bästa vägen och så krydda det med stolthet!

    Kram och tack för din blogg.

  3. Många känslor väcks i mig och den starkaste är att det är fel att säga att man inte är mentalt stark bara för att man inte klarar av att viktminska. Jag hakar upp mig på det som du citerar från en av dina läsare
    ”den enorma mentala styrka du nu visar”.
    Det blir vad du tänker och det är bara att ta av sig offerkoftan. Jag är en mental stark person och jag har lagt den styrkan på andra val där jag blivit mycket framgångsrik.
    Det är inte viktminskningen som är den svåra för det har jag gjort flera gånger utan det handlar om att inte bli bekväm när man väl når sitt mål och det finns risk för att tappa fokus. Det är inte förs det går på rutin man kan börja slappna av. Jag har aldrig varit normalviktig så förmodligen kommer jag aldrig kunna slappna av.

    Den mentala styrkan handlar nog mycket om att lära sig att ALDRIG ljuga för sig själv. Var sann mot dig själv.

    Självklart förstår jag att det krävs mycket arbete och att det inte alltid är så enkelt som man önskar att det var. men jag säger det igen, av med offerkoftan och börja arbete med dig själv.

    Om jag skulle gå runt och tänka att det inte kommer att gå så är sannolikheten stor att det blir så.

    Jenny, det här är väl egentligen inte skrivet till dig men jag hoppas någon läser och inspireras. 🙂

  4. Det tycker jag le5ter som en rikigtt bra ide9! Det e4r ne5got som jag i alla fall skulle e4lska att fe5 i present av min tjej.

  5. That’s a subtle way of thinking about it.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s