Duktigheten är ett av Hjärnspökena!

Somliga straffas genast – jag har fortfarande, mer än 24 timmar efter min ogräsattack, ingen känsel i tummen 😦

Slutsats: Man ska inte vara duktig – det gör ont! (eller ”om man är lite smartare än jag tar man först på sig tjockare handskar istället för att impulsivt kasta sig över ogräset när man går förbi med bara platshandskarna för husmålning på händerna”)

Skämt åsido, nu är det dags att fortsätta med lite mer seriösa funderingar kring duktighet, baserade på kommentarer och mail i ämnet.

Jag tänkte dela upp det här ämnet med duktighet i några olika blogginlägg, som vändpunkter, om ”livet före” och om livsstilsförändringen som ”projekt” jämfört med som ”löpande underhåll”. Innan jag blir återkallad till husmålningen kommer här det första :

Duktighet och Dikeskörning.

Jag har tidigare konstaterat att några av de Hjärnspöken som jag var tvungen att besegra för att lyckas med min livsstilsförändring heter Perfektionism och Svart-Vitt .

Perfektionism är i princip synonymt med Duktighet och det svart-vita synsättet är, åtminstone i mitt fall, tyvärr en ingrediens i den negativa sidan av duktigheten.

Här är en liten snutt av det jag och min läsare, vi kan kalla henne Gullan, mailade fram och tillbaka för ett tag sedan (och som jag fått lov att citera, med vår gemensamma förhoppning att det kan vara till nytta för fler).

Gullan:

”… Jag har köpt din bok, jag följer din blogg… Jag går ner ena veckan och upp den andra…
Du har gjort en fantastisk resa Jenny och jag är full av beundran. Men – och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att inte låta avundsjuk eller nå’t liknande – din målmedvetenhet och totala kontroll av hela din dag gör att jag inte tror att jag någonsin kommer att lyckas…. För mig känns det som att din enorma ”duktighet” får en så’ n som jag att känna mig helt värdelös. Jag förstår mycket väl att du inte menar att knäcka oss som inte lyckas, absolut inte. Jag kommer aldrig att kunna vara så där strikt, skärpt och planerande!…”

Jag:

”… En stor skillnad från förr är att jag lyckats besegra just duktigheten!

• Jag ÄR inte duktig och behöver inte vara det längre, vilket jag alltid varit tidigare.
• Det låter väl helknäppt när du just skrivit att DU aldrig blir duktig som JAG , men grejen är att jag slutat begära av mig själv att vara perfekt.
• Om jag inte måste vara perfekt minskar risken för de fruktade misslyckandena.
• Om jag inte ”kan” misslyckas behöver jag inte trösta mig och inte heller ” börja om på måndag och först äta slabb hela helgen” eftersom jag fortfarande befinner mig på väg mot målet, om än med ett litet gupp eller t o m en rejäl dikeskörning.

Är du med på hur jag tänker?

Kort sagt; att vara snäll mot sig själv är en bra början 🙂

Har du sett Fredrik Weibulls blogg på nosugaradded? Här är ett bra inlägg:

http://nosugaradded.se/camilla/forandring-tar-tid/

När det gäller att komma upp ur diket har jag några blogginlägg som du kanske sett tidigare, men de kan vara värda att ta en ny titt på :

• Ska du ligga i diket i påsk?
• En sms-konversation med min väninna en tidig morgon då hon ”givit upp”
• Ett nödanrop från en vän som ”inte kom någon vart”
• Tankens kraft

Hoppas att det är någon liten hjälp!

Kram Jenny

Ps. Kolla gärna Cheesy Story med mina och några andras funderingar kring att ”unna sig” eller att ”ta ett återfall” efter att jag i februari tryckte i mig en hel ost 🙂 Ds.