Vem har rätt att bestämma hur usel du är?

En skarpt formulerad fråga, men vem annars – om inte den med många års erfarenhet av att vara missnöjd med sin kropp och betrakta sig själv som just usel – kan ställa det så på sin spets…

Som jag skrev igår,  det var först när jag började vara snäll mot mig själv som det kunde ske en ordentligt förändring. Att äntligen befria mig själv från ouppnåeliga krav på duktighet, som bara ledde till en känsla av uselhet, var ett stort steg.

Jag tänkte fortsätta resonemanget kring duktigheten med några mailfunderingar från min härliga bloggläsare ”Gullan” och mig själv, kring just känslan av misslyckande och uselhet och om mina personliga viktiga vändpunkter.

Gullan:

”… Fastän jag läst din bok flera gånger och följer din blogg varje dag förstår jag ändå inte hur du kunde ställa om ditt psyke….

… Jag har inte heller talat om för bekanta och arbetskamrater vad jag egentligen håller på med och jag är medveten om att det är för att jag inte tror att jag ska lyckas den här gången heller…. 

… Jag beklagar att jag känner så här, men önskar att få läsa om vad som hände i ditt psyke när du tog tag i det här på det här sättet och när du inte var den perfekta tjejen som du är nu…

… Du skrev så bra om det här att du inte längre försöker vara så duktig. Jag har ju också läst i bloggen hur du kämpat emot de där duktighetstankarna. Jag är också en  som alltid vill vara duktig, men tyvärr resulterar mina misslyckanden i att jag känner mig ”onödigt usel” – jag vet att du förstår hur jag menar…

Jag:

”… Det jag kan berätta för dig så här direkt är att de avgörande förändringarna för mig var de här två:

  • Bilskrapningen som jag skriver om i ”Analys-kapitlet” i min bok. Det var första gången i livet som jag på allvar upplevde och verkligen kände in i själen ett förakt för mig, grundat på mitt utseende och inte på den skitsak som hade hänt. Bilägarinnan och hennes anhang av affärskollegor av snobbigaste sort ifrågasatte min utbildning och glodde på mina 2xlshorts. Det lyste i ögonen på dem att deras åsikt var att en fet och slafsigt klädd person som jag inte kunde ha tillbringat många timmar på skolbänken.
  • Mitt beslut att betrakta min anmälan på Itrim som en seriös rehabilitering för en missbrukare. Som jag skrev i bokens andra kapitel ”Första halvlek av rehab”:  Genom att vara helt ärlig mot mig själv och acceptera den insikten kan jag nu på allvar ta tag även i den inre resan och våga ställa mig frågan om Varför det kunnat bli så här.

Att jag lyckas driva mig själv till att den här gången är den sista jag går ner och på allvar hittar mitt nya liv tror jag har sin grund i att jag från starten i augusti 2011 och hela vägen än idag betraktar livsstilsförändringen som ett förändringsprojekt, med en tydlig och levande vision och mål och att jag hela tiden letar upp nya mål när de gamla uppfyllts.

Nu när jag ser mitt arbete med min förändrade livsstil som något ständigt pågående kan jag tillåta mig att ramla i diket eller köra ner i en grop utan att få panik och ge upp.

Jag har lärt mig att se längre bort och att ersätta knasiga idéer eller valda gamla sanningar om vem jag är (usel, misslyckad, värdelös, dålig karaktär) med HUR JAG VILL VARA. Även om jag inte lyckas vara den jag vill vara i exakt varje stund kan jag då återkomma till rätt riktning istället för att grotta ner mig i hur värdelös och oduglig jag är.

Jag är inte ”den perfekta tjejen”, som Gullan skriver, och jag vet att jag inte behöver vara det! Jag duger bra som jag är, med mina brister och skavanker. Det är med den insikten som jag nu äntligen är 100% övertygad om att jag aldrig någonsin mer i livet ska stå i en situation där jag tycker att jag själv eller någon annan har rätt att tycka att jag är usel!

Mitt enkla svar på frågan i rubriken är att det är DU som bestämmer och ingen annan! Ingen med finare bil, snyggare kropp, bättre motionsvanor …

Däremot skulle jag vilja be dig att bestämma dig för att ordet usel inte existerar i närheten av dig!

Jo, förresten om du:

  • Råkar köpa en tröja med usla sömmar (reklamera!)
  • Blir serverad en uselt tillagad rätt på restaurang (klaga och skicka ut!)
  •  Läser en usel innehållsförteckning på en förpackning ”mat” full av usla ingredienser såsom färgämnen, konserveringsämnen och transfetter (lämna i disken och gnäll högljutt hos butiksinnehavaren som har så uselt omdöme!).

KRAM Jenny

4 kommentarer

Filed under Hälsa, Itrim, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

4 responses to “Vem har rätt att bestämma hur usel du är?

  1. Pingback: Obehaglig titt i backspegeln 2. | 2xlblog - Om vikt och hälsa

  2. Helena

    Jag tror inte ens att jag har reflekterat över att jag kan bestämma själv. Min enkla valda sanning har alltid varit är att alla tycker att jag är usel och misslyckad. Att jag själv har hållit med är bara min egen bekräftelse att alla andra vet bättre och har rätt. Nu har jag börjat se på mig själv på ett annat sätt, troligen för att jag har insett att de flesta inte tycker att jag är usel.
    Otäckt att man utser sig själv som sin allra värsta fiende.

  3. Pingback: Att våga lita på sig själv | 2xlblog - Om vikt och hälsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s