Att våga lita på sig själv

För mig var det inte helt enkelt att börja våga lita på mig själv efter så många år i Jojo-bantarträsket. Jag var under närmare 30 år ett offer för min egen osäkerhet och min misstro på min egen förmåga att hantera min kropp, hälsa, vikt och mitt välmående. När jag ser tillbaka på alla dessa år är det svårt att acceptera att jag så länge befann mig helt utanför mig själv och upplevde mina kroppsliga variationer som slumpartat framgångsrika eller bedrövliga.

Min mail- och bloggvän ”Gullan” har bett mig förklara: ”…jag önskar att få läsa om vad som hände i ditt psyke när du tog tag i det här på det här sättet…”

Min vändpunkt har jag beskrivit tidigare, både i min bok ”Hjärnspöken”  och i blogginlägg t e x  Att se sanningen i vitögat och Vem har rätt att bestämma hur usel du är?, men det har tagit några veckor att fundera ut vad jag tror är förklaringen till resten som Gullan efterfrågar:

Det handlar om att jag började lita på mig själv!

I slutet av november 2011, alltså precis efter att jag för sista gången i livet nått mitt viktmål, skrev jag till mig själv:

  • Lita på dig själv!
  • Vad som än händer kommer det att lösa sig.
  • Det spelar ingen roll hur mycket du oroar dig, så det kan du sluta med och lägga energin på det du faktiskt kan göra något åt.

För min del handlade det alltså mycket om att släppa viktkollen. Att sluta stirra mig blind på varje hekto ner eller upp och att sluta reagera med panik på minsta lilla variation åt fel (upp) håll. Att inte längre vara som ett rö för vinden, utan tydlig kurs och påverkad av minimala viktvariationer.

(Inte minst lät jag mig omedelbart påverkas och  matbeteenderubbas* av såväl trevliga som otrevliga händelser i vardagen, men det begrepppet tänker jag utveckla vid ett annat tillfälle.)

Den kontroll jag numera håller är med målsnöret och med kläderna. Jag väger mig ungefär en gång i månaden.

Självklart var det oftare under viktnedgången, men redan då tvingade jag mig till begränsningen ”Bara i samband med Itrimgruppmötet 1 g/mån och vid möte med min Itrimhälsorådgivare 1 g/mån”.

I morse vägde jag mig med Wii Fit och passade på att ta en bild av kurvan för de här två åren. Det intressanta är att efter de första 15 veckornas ras har variationen varit väldigt begränsad.

augusti 2011 ->juli 2012

augusti 2011 ->juli 2012

forts.

augusti 2012 -> juli2013

augusti 2012 -> juli2013

Det känns tryggt att ha i bakhuvudet att de små variationerna är fullständigt hanterbara så länge jag:

  • litar på mig själv
  • lyssnar på den inre röst som säger ”en liiiten skärpning nu en stund”
  • motarbetar minsta tendens till panikartade kurer för att åtgärda ett kilo eller två

Min viktiga slutsats gäller alltså att ta makten över sin hjärna, som söker igenkänning i tidigare misslyckanden, och att övertala sig själv till att börja VÅGA LITA PÅ SIG SJÄLV!

Har ni förresten sett JENNYS SOMMARTIPS på 2xlblog på Facebook? Idag kom # 16.

* ”Matbeteenderubbad” är ett användbart ord som jag eventuellt just hittade på 🙂 Det kommer jag nog att försöka att utveckla. Vore kul om ni hade synpunkter och funderingar kring det!

Lämna en kommentar

Filed under Hälsa, Itrim, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s