Latmasken som fick ge sig

Latmaskens nederlag föregicks av en sms-konversation mellan mig och min mer långdistanståliga löparkompis Caroline.
Chichi får nämligen inte längre följa med mer än max 2,5 km – hon ger sig inte den lilla kämpen, men blir helt slut i två dagar 😦
20130823-111738.jpg

Torsdag kväll:
C: När orkar/hinner vi springa i morgon?
J: Min tillvaro krymper just nu som i en vacuumsug. På måndag fluffar jag ut i världen igen 😉 Jag ska anstränga mig för att springa i morgon, men vågar inte boka annat än 8:30…. Kan du då eller?
C: Borde springa men känner latmasken komma krypandes.. Jag är nog bara trött och hungrig just nu. Jag tänkte på dig när jag nämnde hinner.. Allén eller?
J: Gulle 😊 Ät nåt!!! 8:30 hos mig? Hinner det bättre.

Senare på kvällen börjar det klia misstänkt i halsen. Är det begynnande halsont som ska rädda mig från att springa? 😉

Fredag morgon:
C: Det är iskallt ute – långbyxor och långärmat tror du?!
Fy f..n, varför springa överhuvudtaget? Jag säger att jag verkligen inte hinner… Men jag ska sitta i bil 125 mil i helgen och vi ska upp på 7 km nästa vecka. Nä skärpning nu Jenny!

J: Jäpp! Ses snart”

Vi började med en uppvärmnings promenad och sprang verkligen inte fort, men vilken seger över latmasken 🙂
Tillfredsställelsen efter dusch och frukost var total!

20130823-102526.jpg

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Latmasken som fick ge sig

  1. Just de motsträviga passen är allra viktigast! Spara den nöjdhetskänslan i minnet på en pinne 🙂

    Kram, Pernilla be

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s