Kan det vara det största framsteget hittills?

Egentligen är det svårt att värdera vad som är ”störst” av alla små och stora förändringar.

Är det att kunna ha ost hemma?

Att kunna ta på strumporna ståendes?

Att vakna utan värk i kroppen?

Att gå 7000 steg/dag?

Att komma under ”normal-BMI”?

Att orka 30 intensiva minuter på Pulspasset istället för 15 i snigeltempo?

Att gå 10000 steg/dag?

Att springa 1,7 km?</li

Att tillbringa normalviktiga sommar nr 2 utan full kontroll, med en hel del extravagaser, och lyckas återvända från vin & grill till hösten och vardagens broccoli

Att tappa krannyckeln och kunna plocka upp den med ena handen och samtidigt hålla kvar 10-literskannan under vattenkranen 1.30 m ovanför?

Alla dessa förändringar/framsteg har passerat under drygt 2 år i mitt nya liv.

Jag är helt övertygad om att en framgångsfaktor varit att jag lyckats värdera och glädja mig åt dem alla – stora ich små!

Tjatig som jag är säger jag det igen;

Välj själv vad som är det viktiga, det som ska få ta plats i det egna medvetandet, det som utgör DIN bild av dig själv!

Just nu är jag njuter jag i fulla drag av den här framgången:

Inte så fort, men DET LÄNGSTA NÅGONSIN!! 🙂

En annan kul grej, förutom sträckan i sig, var att det gick riktigt lätt:)
På grusvägsdelen ( efter ca 3 1/2 km) sprang jag glatt kors och tvärs över vägen …?!?

TACK för allt ert fantastiska stöd och all uppmuntran!
TACK för att ni följer bloggen, ”gillar” 2xlblog på Facebook, läser Hjärnspöke-boken och framför allt TACK för härliga mail om att ni har glädje och nytta av boken!
Ni är MIN inspiration 🙂