Vilken plats ska den nya och okända personen ta?

En kommentar på gårdagens lilla ”egotripp” fick mig att fundera i banor som jag visserligen berört tidigare, men som är ständigt aktuella. Alltså kring hur nödvändigt och samtidigt ofta svårt det kan vara att sätta sig själv i centrum i sitt viktminskningsprojekt.

Trot eller ej - makens lockbete för drygt 22 år sedan :)

Makens lockbete för drygt 22 år sedan 🙂

  • Hur lätt det är att motion inte blir av för att man är tillsammans med andra…
  • Allt ätande man gör tillsammans, alla fikaträffar, middagar…
  • Så mycket åsikter man kan råka ut för, som inte alltid stöttar en i processen

Särskilt den som just nu kanske hållit på med sin livsstilsförändring sisådär en 5-6 veckor, efter en mumsig sommar, tror jag kan känna igen något.

När man behöver ändra mycket på sitt beteende och sina inrotade gamla vanor krävs verkligen stort fokus.

I den förändringen kan man också bli rätt annorlunda för omgivningen, på gott och ont. Tyvärr har jag stött på många viktkämpar som får strida för sig själva i motvind – med en omgivning som är långt ifrån stöttande.

Det kan vara särskilt tydligt när någon som alltid satt andra i första rummet är helt förändrad och plötsligt börjar bry sig om:

  • sig själv
  • sitt välbefinnande
  • sin hälsa

Denna nya okända person kanske

  • tar massor av ”deras” tid till egen träning…
  • börjar laga konstig mat på konstiga vis
  • köper nya okända ingredienser; bulgur, quinoa, bovete, mandelsmör, grönkål, mangold
  • försvinner hemifrån soffan för en joggingtur
  • börjar prata om vad hälsorådgivaren säger
  • tjatar om vad gruppkamraterna, de nya okända vännern, tipsar om.

Kanske börjar denna nya egotrippade mamma, fru, make, syster, svåger att chatta med andra viktkämpar, läsa bloggar, drunkna i receptböcker och matplanering…

Hjärnspöken

Börjar läsa konstiga böcker…

Inte minst störande för omgivningen verkar det vara om den nya personen påverkar familj, släkt, vänner, arbetskamrater genom att mer eller mindre medvetet uppmärksamma dem på deras eventuella egna nedtryckta drömmar om förändring…

Att någon klarar av att ändra på sin situation kan trigga det dåliga samvetet hos den som kanske för tillfället inte har varken ork eller andra möjligheter att göra något åt den egna.

Det är sannolikt inte ren illvilja som föranleder de kommentarer som vi har så svårt för och den brist på uppmuntran som vi lider av.

  • ”Men nu får det väl vara nog?”
  • ”Inte kan du gå ner mer nu?”
  • ”Du såg inte alls lika rynkig ut när du var tjock.”

Ibland ligger det mer bakom det förflugna ordet, det demonstrativa ignorerandet av de försvunna kilona eller det uteblivna erkännandet av förändringen hos den nya sportiga vännen.
Det kan vara saknad efter det välkända, efter den gamla fikakompisen som alltid tog två bullar, så att jag med min enda lilla kaka kunde känna mig lite duktigare…

Jag skattar mig lycklig som upplevt starkt stöd från min omgivning. Förutom att några hade svårt att förstå det strikta inslaget i min VLCD/LCD-period så har jag klarat mig med något litet missnöje från barnen över mina älskade nyckelben och andra mer kantiga kroppsdelar:)

Du är inget skön att hänga på längre - ingen bulldeg :(

Du är inget skön att hänga på längre – ingen bulldeg 😦

Hur är det för er?? Vad tänker ni om detta?

Ni får gärna skriva anonymt om ni vill…

12 kommentarer

Filed under Hälsa, Itrim, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

12 responses to “Vilken plats ska den nya och okända personen ta?

  1. AnnamariaG

    Du slår huvudet på spiken, i min ”vanliga” blogg slutade folk kommentera… Så jag skapade en ny blogg och välkomnade in andra Itrimare, och de som accepterade mitt sätt att viktminska på….en del som man möter låtsas som ingenting, andra ifrågasätter….”men nåt litet till kaffet kan du väl ta, det gör väl inget, du kan ju inte gå upp i vikt av en liten kaka”
    ”Men det kan väl inte vara nåt bra att hålla på så där…?”
    ”Träna inte för mycket nu bara, det är inte bra” (??)
    ”Nu får du inte gå ner mer, du försvinner ju”

    Sen finns det naturligtvis de som peppar, och är uppriktigt intresserade, och tur är väl det.

    Hemma är det ingen som ifrågasätter, och ännu lagar jag deras typ av mat, blir skillnad sen när JAG ska börja äta 🙂 då blir det andra ”bullar” hihi.

    Inte nog med att man har en stor omställningsprocedur att kämpa med, man måste även kunna stå emot folks ibland elaka och klumpiga kommentarer och ifrågasättanden…mmm stark måste man vara, och tänk så bra man mår, och så snygg man blir 😉
    Då kan de stå där sen de som fortfarande tar två kakor till kaffet och beställer in extra pommes….extra sås på PIZZAN, med bilringar runt magen och dåligt flås. Mig gör det inget för jag mår ju bra 😀

  2. Ingela

    Vilket himla bra inlägg ! För det är inte nog med att man måste hantera sitt eget bagage, sitt egna förflutna, rädslor, förhoppningar, glädje och tvivel – nej, man mÅste bemöta andras känslor om vad en förändrad Ingela, Jenny etc innebär för dem. Att inte alla vill att man skall lyckas är ett faktum, och man blir ledsen när man konfronteras med det.

    Jag tror inte att det finns så många tillfällen i livet då man kan genomföra en radikal förändring, för det är så mycket som måste klaffa. Därför måste vi klänga oss fast vid vår styrka och tro att förändring är möjlig , NU, när vi kör vårt race. Kanske måste man välja bort ett visst umgänge, vissa vänner/bekanta, ett tag för att köpa sej tid och frihet från negativitet och sneda blickar. Gå in i sin bubbla. Göra positiva val.

    Att ‘ta plats’ tas inte alltid väl upp. För drygt en vecka sedan tassade jag omkring på ett sjukhus med en nyopererad rygg. Jag ville inte prata med nån, inte äta i matsalen. En kvinna började prata med mej en kväll då jag flytt mitt rum pga störande ljud utifrån. Hon ville veta vad jag opererats för. Hon hade kollat in mej. Hon hade kommit dit dagen efter mej. Hade jag ont ? Jag svarade att vi väl alla hade våra smärtor som var unika för oss. Det visade sej att jag blivit mer opererad än henne. Större ingrepp. Det gnagde tydligen på henne, för plötsligt hoppade grodorna ur munnen på henne. Hennes smärta var lika stor som min. Jag hade ‘karisma’ sade hon nedlåtande. Jag var i samma ålder som henne ( hon var minst 10 år äldre ). Varför hade jag fått eget rum ? Hon var operasångerska, vad var jag ?

    Trött av hennes attityd svarade jag sparsamt och gick och la mej. Vad var det med mej som retat henne så ? Att jag tog plats, helt oavsiktligt :)? Känslan efter samtalet var lite densamma som den man får när man framgångsrikt går ner i vikt och Häxan Surtant tittar fram ur skåpen och visar sitt förgrämda ansikte; lite jante. Vem tror du att du är ? Det där’ kan väl inte vara bra för kroppen’ ? Man skall absolut äta frukt, annars blir man sjuk…

    Näe, när en ny kropp tar form så är det många som störs av det. Därför brukar jag ta på mej en mental skyddsdräkt när jag anar missunnsamhet för något som är så privat och svåruppnåeligt som att äta sej i form. Jag visualiserar att jag kliver i en stor vit astronautdräkt och så sätter jag på den mentala hjälmen. Dumhetsfiltret är på plats och hjälper mej att sila bort tramset jag bemöts av.

    Och sen ler jag ! För när man ler, då blir man liksom förändrad och mycket tåligare !! Jag ler mycket just nu 🙂

    Tack för ett toppeninlägg i en toppenblogg !

    Kram, Ingela

  3. Anonym

    Du är så klok så klok och vis av erfarenhet!

    De ord du skriver stämmer för så många av oss, visst är det spännande att försöka förstå vad som triggar igång andra!?

    Jag gick ned 12 kg vikt mha Viktväktarna 1999 och fick höra alla de kommentarer du beskriver. Folk var SÅ välvilliga. Eller? ”Du SKA ju vara rund”, ”dina revben syns ju, det är inte ok” etc.

    Nu har alla glömt hur jag såg ut innan så nu slipper jag de kommentarerna. Har inte hört något sedan dess om jag minns rätt.

    Men i perioder går jag upp några kilo i vikt igen för att sedan snabbt ta tag i det och bli bekväm med mig själv igen.

    Under dessa perioder har jag nu inga problem med kommentarer liknande de jag hade 1999. Nu tycker jag istället att folk liksom tittar lite snett när jag gått upp i vikt. Jag SKA ju vara smal- varför ökar jag i vikt? Lite dålig karaktär kanske…?

    Tvärtom mot 1999 känner jag att det förväntas av mig att gå ned i vikt. Och numera är jag ju alltid den hälsosamma, den som alltid tar fika utan fikabröd, den som alltid tränar och alltid är mån om frukt&grönt. Jag gissar att jag numera slipper kommentarer eftersom jag ju redan är hälsosam. Det är jag, det är min personlighet. Ingen blir provocerad av att jag går ner några kilo i vikt till mitt normala jag, jag tror knappast någon märker det. Ingen känner längre att de missar sin kompis som alltid tog en bulle mer eller var ”värre på fikabröd än jag.”

    Intressant hur det kan ändras!

    Med vänliga hälsningar Matilda

  4. Jag tänker att det är precis med en sån här ”synlig” förändring, som med alla andra typer av personliga förändringar/utvecklingar vi går igenom. För att orka hantera omvärlden, så har de flesta människor stora behov av att ”facka in” sin omgivning. Det betyder att när dessa (vi) som är infackade plötsligt inte vill vara i det ”facket” längre (om vi ens visste att vi var där…) ställer till det för vår omvärld. Det kan vara förvirring, avundsjuka eller som du själv skriver att de inte prioriteras på samma sätt som tidigare.

    Där behöver vi – om vi vill ha kvar dessa personer i vårt liv – hjälpa dem att aktivt se förändringarna, få dem att reflektera över vad som hänt och vem jag/vi är numera. Annars kommer de av alla möjliga skäl att fortsätta sätta in oss i facket som vi inte längre passar i. Inte alltid medvetet och elakt, alltså. :-/

    Det går också hand i hand med att vi – precis som några ovan påtalat – identifierar de som ”släpper lös oss” till att bli de vi vill och strävar efter att vara.

    Så tänker jag.

  5. Pingback: Pulspass – som en skön gammal kofta | 2xlblog - Om vikt och hälsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s