Månadsarkiv: oktober 2013

Det tar tid och det behöver nötas in igen och igen och igen.

Två år, två månader och tre veckor efter starten slås jag fortfarande av att jag inte är det minsta unik i alla knasiga idéer som fortfarande knackar på och alla märkliga påhitt som jag ägnat mig åt, huvudsakligen under livet före 9 augusti 2011.

Igår kväll var jag på Itrim Täby och höll inspirationsmöte. Jag berättade som vanligt om mina egna erfarenheter av jojo-bantning, viktkamp, livsstilförändring och bjöd på en del tankeväckare, exempel på konstigheter, känslor och märkliga val.

Underbara blommor från Itrim Täby

Vad jag än berättade så var det åtminstone någon som log lite eller nickade igenkännande.
Och det visar sig gång på gång att vi är så många som tror att vi är alldeles ensamma i världen om att känna som vi gör, agera som vi gör, och tro på de märkliga sanningarna vi valt för oss själva.

Under dagen har jag funderat på varför och kommit fram till att det skulle kunna handla om att vi är många som gör eller har gjort sådant mot oss själva som vi skäms för. Vi är många som hellre skulle lägga handen på en het spisplatta än att berätta:

• vad vi väger
• vilken storlek vi har (vem har inte klippt bort alla lappar? 😉
• vad vi äter
• hur lite vi rör på oss
• och framför allt inte vad vi gömmer undan och stoppar i oss i smyg

Något att gömma ordentligt ?? 🙂

Ju mer vi döljer desto skamligare blir det och desto mer behöver vi gömma oss, våra otillåtna känslor och märkliga beteenden. Och allt ensammare tror vi oss att vara om dem…

Som jag brukar säga vid dessa inspirationsmöten, och som jag också skriver i Hjärnspöken, var det för mig ett viktigt steg och en avgörande framgångsfaktor att våga erkänna för mig själv och även för omgivningen hur det egentligen stod till.

Det som är lite sorgligt är att jag får höra av mina bästa vänner att jag spelade så otroligt bra teater att de inte hade minsta aning om att jag mådde och kände som jag gjorde.
De hade ju så gärna hjälpt mig om de bara hade vetat…

Dagens uppmaning alltså: Var inte rädd, skäms inte i tysthet, DU ÄR INTE ENSAM!

Berätta jättegärna hur ni känner! Helt OK att kommentera anonymt, eller maila mig!

Varenda gång jag möter andra livsstilsförändrare för att berätta om mina erfarenheter, och även här på bloggen, hävdar jag med en dåres envishet att en framgångsfaktor är att vara snäll mot sig själv.

Igår kväll fick jag tillfälle att praktisera det riktigt ordentligt.

Som jag skrev skulle det springas en sväng och jag var peppad av L som dragit till med 5:53/km som snitt på sin runda tidigare på dagen.

Det var kolmörkt när vi gav oss iväg. Maken tog täten och älgade på som värsta etiopiske marathonmästare trots att han började sin löparkarriär ungefär förra veckan.  Orättvist!!! Han höll tempot och det gjorde även Caroline, så jag hängde på så gott jag kunde.

Efter 2.74 km gick det bara inte längre. Jag hade nog klarat mer rent muskelmässigt för det värkte inte i benen och jag hade ingen mjölksyra i musklerna , men jag orkade bara inte uppför backen vid Liedl.

Det var allra första gången sedan jag började springa på allvar som jag la av helt och inte ens joggade i myrsteg 😦

FY VAD USELT!!!

Jag kände mig verkligen sämst på riktigt. Medan mina löparkompisar fullföljde den planerade rundan promenerade jag hem i sakta mak och tyckte synd om mig själv som var så dålig.

Så messade jag snittiden till L och fick massor av beröm?… ”Nästa års Hässelbyloppstempo”, sa hon.

Och nu insåg jag vad det faktiskt var frågan om:

Röd pil = Liedlbacke 🙂

Jag hade sprungit i det absolut högsta tempot någonsin på så pass lång sträcka som nästan 3 km!

Det gick undan med mina mått mätt

Den första kilometern var grymt snabb. Inte undra på att jag tog slut;)

Och så fick jag öva på att säga till mig själv att jag faktiskt var

riktigt, riktigt duktig och inte ett dugg usel, så det så! 🙂

Ikväll är det dags för inspirationsmöte på Itrim Täby. Det ska bli alldeles extra roligt att få komma och prata på min egen hemmaplan.

Men först middag:

Helstekt kyckling och matvetesallad

Recept på mathavresalladen finns på Receptsidan under rubriken Lunchsallader

Två veckor för sent har jag äntligen genomfört mitt styrketest (ja, Liselotte, jag vet –  det skulle gjorts 26/10, men det kommer ju så mycket i vägen, hmmm 😉

Mitt styrketest består av fem punkter:

• Mage (typ sit-ups eller curls eller vad det kallas – spänna magen handlar det om i alla fall)
• Ben (benböj till 90 grader och upp igen)
• Överkropp (armhävningar på knä)
• ”Jägarvila” (90 grader mot en vägg…)
• ”Plankan”

Och då kan jag rapportera att jag trots koncentration på löpningen inför Hässelbyloppet och den senaste katastrofveckan har förbättrat mage och ben ”ett snäpp” på skalan, utökat Jägarvilan 12 sekunder och Plankan 27 sekunder. Trevligt.

Men de där jä…a armhävningarna 😦 Det GÅR inte!

Å så var vi där igen – det GÅR inte att rocka Rockring och det GÅR inte att springa – har vi hört den förut?

Dags att dra in det tunga artilleriet för armarna alltså och krypa till korset och skaffa en (liten) kettlebell att svinga framför TV:n. Och hålla tummarna för att den inte svingar sig in i TV:n 😉

Så här blev det ungefär vid dagens fotografering för en artikel som kommer efter jul. Bättre foto då förstås 🙂

Middagen blir något som jag inte lagat på väldigt länge, kommer inte ens ihåg när det var.

Rotmos!

En klart underskattad maträtt med billiga och nyttiga ingredienser. Jag kom på varför jag inte gjort det (utöver att jag periodvis under många år föredragit allmänt onyttiga maträtter) och det är att jag är värdelös på att skala saker med potatisskalare. MEN, kålrot skalar man ju mycket bättre med en kniv, så där kunde den lilla motviljan ge sig.

Innan vi äter ska det springas en sväng. Nu är det så mörkt att det får bli asfaltsrundor på kvällarna och skogen på helgen. Dagens pepp kom i sms från  L som rapporterade en helt grym tid på 4 km. Men hon hade visst laddat med pizza i förrgår…

2xlblog på Facebook 🙂

Tänkte passa på och hälsa nya läsare varmt välkomna och tipsa om att följa 2xlblog via Facebook. Då prenumererar man på bloggposterna, så att de automatiskt dyker upp på ens egen Facebook 🙂 Lite annat smått & gott brukar det också dyka upp på 2xlblog-sidan på Facebook.

Och när jag ändå är igång och gör reklam 🙂 Ni som läst sönder ert ex av Hjärnspöken-boken och behöver en ny, ni som vill ge bort den i höstpresent, ni som kanske ännu inte hittat den har flera olika möjligheter att få tag på boken. Kolla HÄR!

Häromdagen skrev jag om HUR en rörelseallergisk soffpotatis med sedan 40 år inrotad löparskäck tar sig till ”Milen på dryga timmen”.  För den som missade mitt ”recept” så återkommer det längre ned på sidan.

Efter Vårruset och Hässlebyloppet hänger vi på låset för anmälan till Midnattsloppet 2014 (öppnar 1 nov)

Men idag blev jag förba….ad! Eftersom jag äntligen förstått hur det hänger ihop för mig med den valda sanningen ”Du kan inte springa” och mina upplevelser i skolans gymnastik, som det hette på 70-talet, blev jag både ledsen och arg idag.

Jag var ute med Chichi och gick förbi en förskola. Hälften av barnen satt i gungorna och ropade Hejja Lisa! Hejja Lisa!! Den andra hälften stod uppradad bredvid en dagisfröken, som visade sig vara starter i ”Runt-gården-loppet”.

Så startade loppet – en tävling mellan ca 5-åriga Lisa och Kalle. När de hunnit 1/3-del av sträckan hade Lisa redan sprungit ifrån Kalle rejält. Nu sackade Kalle mer och mer för varje steg och jag såg från min plats ute på gångvägen hur tårarna börja rinna på hans kinder 😦

Alldeles strax hade Kalle helt slutat att springa och lufsade gråtande bort bakom ett hus medan Lisa gick i mål under allas jubel.

Fröknarna gratulerade Lisa varmt och skickade iväg nästa par löpare. Jag trodde i min enfald att de nu skulle söka upp och ta hand om Kalle…

Inget händer. Jag lyckas då fånga den ena frökens uppmärksamhet och pekar bortåt huset där Kalle tagit sin tillflykt. Fröken ser frågande ut och jag forsätter att peka lite ihärdigare. Då ropar hon till mig ”Äh, han är bara sur för att han inte vann”, men släntrar sakta iväg åt Kalles håll.

Jag står kvar tills jag ser att hon är framme och åtminstone på något vis har kontakt med Kalle.

Jag, som när som helst kan återupplevde mitt vidriga 60-meterslopp under klassens skrattande 1973, kan inte förstå hur det i vårt förhoppningsvis mer pedagogiskt medvetna 2010-tal kan bli så här.

• Varför tävling?
• Varför en knubbig Kalle mot Lisa som uppenbarligen är en riktig lågoddsare på löparbanan?
• Och VARFÖR ingen koll på hur det går för Kalle och hur han mår? La man här grunden till en livslång motvilja till rörelse?

Det finns förstås två sidor av myntet, men det här är det jag upplevde…

Kommer Kalle någonsin att slita ut ett par gympadojor?

Så åter till hur man lär sig springa då, även om man blivit ledsen som liten 🙂

Jag har fått en hel del frågor om hur jag rent konkret bar mig åt för att börja springa. Det enkla svaret är att det för mig fanns två stora framgångsfaktorer:

• Att jag lyckades besegra hjärnspöket ”Du kan inte springa”. Spöket som flyttade in i hjärnan 1973 fick flytta ut och ge sig av!
• Att jag följde en mycket enkel och tydlig ”Löparskola”. Just min fanns med i Itrim Balansårets februarihäfte, men går säkert att hitta på annat vis också.

Här är några väl valda länkar till historiska löparposter på 2xlblog:

Stor belöning vid senaste besöket i hjärnkontoret (starten 22 november 2012)

Nobelpriset i Fysik går till…. (2, 5 km elljusspår i snön 10 dec 2012)

Det finns ingen bättre dag att börja än idag (det ”riktiga” löparprojektet drar igång 11 feb 2013)

Löparskolan 2:1 med inlägg (nya lärdomar om t ex utrustning 17 feb 2013)

Dagen V – för Vårrus

Jobbigt att smaka sin egen medicin (en hel timme i spåret trots motstånd 31 maj 2013)

Så j..a sött och varmt (38 grader i Turkiet, med ”snabba skor”)

En fd överviktig löpningshatares omvändelse och triumf (1 mil – Hässelbyloppet 13 oktober 2013)

De nya strumporna (ull) fick förresten en premiärtur och jag slapp frysa om glappet mellan byxben och fot 🙂

Bara 79:- så de kanske inte håller för evigt. Det visar sig…

När jag hämtade länkarna till Hur man lär sig springa, som jag publicerade här på 2xlblog igår, ramlade jag över den här braiga gamla bilden:

En livsstilsförändring handlar verkligen inte bara om kilon eller kilometer….

Fredagskvällen tillbringade jag på Itrim Uppsalas stora jubileumsfest/flyttkalas. Det var verkligen fantastiskt fint arrangerat och stämningen på topp. Jag hade den stora äran att, liksom Birgitta Thörn som är en av Itrims grundare, få bidra med mina tankar och erfarenheter på området.

Itrim i Uppsalas kvällsljus

Grymt glad blev jag när en herre kom fram till mig efter min lilla ”show”. Han menade att jag genom att skriva böcker och blogga och komma ut och prata inspirerar och därigenom gör en insats för folkhälsan.
Det var nog det finaste beröm jag fått någon gång 😀

En annan oerhört uppskattad kommentar var ”Du var precis så som jag hade tänkt mig”. Det känns verkligen suveränt! Att jag på något sätt lyckas vara ”på riktigt” med de ord och de bilder som hamnar i böcker och bloggposter.

Ännu en kommentar i sammanhanget: ”Jag bara älskar att du visar dig vara som oss andra, dvs faller dit ibland…”

Det är min absoluta ambition att dela med mig av det så kallade ”Real Life” och inte något tillrättalagt gullenutt.

Just nu lider mitt Real Life svårt av sviterna efter en riktig eländesvecka, som ni kan läsa om i det tidigare bloggposterna Tröstätit helt galet och Miserabla måltider, minimal motion…

Kroppen gillar verkligen inte att släpa på en massa slaskrester och gårdagens 4 km på någorlunda acceptabel tid känns ordentligt i benen idag. Idag provade vi ett nytt elljusspår, vid Skavlöten i Täby, för att se om det kunde vara värt att ta bilen dit någon gång för omväxlings skull.

Vojne vojne, så jobbigt att bara GÅ i det lite mer kuperade 3 km-spåret 😉

Finns även flera spår utan elljus här

Vi kom på att vi kunde låta Chichi ha en ca 5 m flytlina på släp, så skulle vi kunna stoppa henne innan hon drog till skogs om det flög upp något spännande.

Vår lilla vovve var nöjd med att springa nästan lös

När vi var klara i skogen hoppade jag av vid Täby C för att posta ett brev och  ännu mer för att promenera ännu en bit. Min kära lilla stegräknare ropade nämligen efter mer och fick då ytterligare 4 inte så snabba km 🙂

Kontentan av det hela är att jag verkligen känt mig ur form en dryg vecka och att det är inte värt det.

”Real Life – Det verkliga livet” finns där för oss alla; det handlar om sjuka barn, elände i skolor, jobbiga arbetsplatser, åldriga föräldrar, relationsproblem, skadade djur mm mm och ibland orkar man inte ta hand om sig själv mitt i alltihop.

Min lärdom är dock att det är mycket mera värt att i möjligaste mån anstränga sig för att hålla sig till sina goda vanor. Det blir så tungt att komma igen och kostar så mycket möda att det verkligen inte känns värt det.

Men det är jag som känner så och just nu, självklart har jag respekt för att att det kan vara på andra sätt för andra och kanske för mig också vid något annat tillfälle!

Avslutningsvis ett stort varmt tack för all uppmuntran och omtanke ❤

Denna lördag började i och för sig som vanligt, med frukost till Melodikrysset.

Sedan hände det grejor ; vi var två som bytte om från morgonrock till löparkläder minsann (och en som inte fick följa med, för idag skulle det springas, inte luktas på vilddjursspår).

Svettigt i skogen idag +15 grader och för mycket kläder…

Det är så orättvist att mannen som inte tränat ett enda smack sedan tonåren ger sig ut på en 3 eller 4 km runda i bättre tempo än mitt. Jag som kämpat som en liten gnu i snart ett år nu… 😦

Hallå!! Var är du?

Ha! Jag sprang iaf en kilometer längre 😉

Jag har fått en hel del frågor om hur jag rent konkret bar mig åt för att börja springa. Det enkla svaret är att det för mig fanns två stora framgångsfaktorer:

• Att jag lyckades besegra hjärnspöket ”Du kan inte springa”. Spöket som flyttade in i hjärnan 1973 fick flytta ut och ge sig av!
• Att jag följde en mycket enkel och tydlig ”Löparskola”. Just min fanns med i Itrim Balansårets februarihäfte, men går säkert att hitta på annat vis också.

Här är några väl valda länkar till historiska löparposter på 2xlblog:

Stor belöning vid senaste besöket i hjärnkontoret (starten 22 november 2012)

Nobelpriset i Fysik går till…. (2, 5 km elljusspår i snön 10 dec 2012)

Det finns ingen bättre dag att börja än idag (det ”riktiga” löparprojektet drar igång 11 feb 2013)

Löparskolan 2:1 med inlägg (nya lärdomar om t ex utrustning 17 feb 2013)

Dagen V – för Vårrus

Jobbigt att smaka sin egen medicin (en hel timme i spåret trots motstånd 31 maj 2013)

Så j..a sött och varmt (38 grader i Turkiet, med ”snabba skor”)

En fd överviktig löpningshatares omvändelse och triumf (1 mil – Hässelbyloppet 13 oktober 2013)

De nya strumporna (ull) fick förresten en premiärtur och jag slapp frysa om glappet mellan byxben och fot 🙂

Bara 79:- så de kanske inte håller för evigt. Det visar sig…

Nu har jag gnällt så det räcker över den senaste veckan med 200 mil i bil, varav hälften i 80 km/timme pga hästsläp, idiotiska ”take away”-måltider på bensinmackar, väntande och stillasittande 😦

Normalt sett skulle jag hitta på någon hurtig lösning som att

• ”ta en promenad under väntan istället för att glo på TV”
• ‘”stanna bilen en stund och jogga lite”
• ”det finns ju sallad på McDonalds och Statoil har förhållandevis nyttiga mackor”…

Men jag har inte orkat.

Diverse mentala påfrestningar, sömnbrist, stress, oro är verkligen en toppenbra grogrund för att blixtsnabbt falla ifrån goda (och uppenbarligen än så länge inte tillräckligt befästa) beteenden…

Nu är det dags att lämna eländesbubblan och återuppta det vanliga livet!

Det är som alla vet mycket lättare sagt än gjort, men några små konkreta insatser hjälper till 🙂

• Jag inledde dagen med en Havre/Quinoa-gröt, mjölk, grapefrukt. Struntade i kanel eller annan krydda på gröten för att verkligen känna vad den smakade och liksom ”boota om” smaklökarna efter en massa slabb.
• Därefter var planen 4 km löpning…

Det blev den långsammaste spring-gå-stanna-rundan i mannaminne. Min lilla träningskompis var nämligen helt uppslukad av skogens höstdofter och kastade sig kors och tvärs in i spåren efter förmodade kaniner, ekorrar och rådjur.

Höstdofter mums för vovvar

Vi sinkades också av skogsarbete:

Fällning mitt i spåret

4 km tog 42 minuter, men idag känns det som en seger att ha sprungit alls . En av kilometrarna var nästan i något slags acceptabel hastighet 😉

• Så iväg till Itrim för att införskaffa en hel stegräknare – min absolut bästa vän under de senaste åren av livsstilsförändring. Tänk att jag ska misshandla min vän så, den gillar inte tvättmaskinen lille stackaren.
• Ännu en konkret åtgärd i uppiggningssyfte var att klippa mig. (Alltså bort med Swinto-rufset som på klänningsbilden nedan, det blir man ju inte gladare av 😉

Så var det ”Mesiga mål” då…

Jag inser att målet ”Grå klänningen sitter löst den 1 november” är kört. Men för att det åtminstone ska vara sant den 1 december får ni se hur den sitter nu.

Ingen vidare passform…

Jag vet att det kan tyckas riktigt larvigt att bråka om den där magen för den som precis har börjat kämpa med 50 kg eller den som ”står stilla” med 5 kg kvar till sitt viktmål, men i det här läget är det dags för mig att dra i bromsen.

Även om jag kommer i mina kläder och når runt midjan med målsnöret varje morgon, så känns det inte helt bekvämt.

Jag behöver känna att jag kan lita på mig själv 100 % och kliver tillbaka in på den vanliga välkända vägen innan jag går vilse på allvar.

Hoppas att ni har en trevlig kväll!