Häromdagen skrev jag om HUR en rörelseallergisk soffpotatis med sedan 40 år inrotad löparskäck tar sig till ”Milen på dryga timmen”. För den som missade mitt ”recept” så återkommer det längre ned på sidan.
Efter Vårruset och Hässlebyloppet hänger vi på låset för anmälan till Midnattsloppet 2014 (öppnar 1 nov)
Men idag blev jag förba….ad! Eftersom jag äntligen förstått hur det hänger ihop för mig med den valda sanningen ”Du kan inte springa” och mina upplevelser i skolans gymnastik, som det hette på 70-talet, blev jag både ledsen och arg idag.
Jag var ute med Chichi och gick förbi en förskola. Hälften av barnen satt i gungorna och ropade Hejja Lisa! Hejja Lisa!! Den andra hälften stod uppradad bredvid en dagisfröken, som visade sig vara starter i ”Runt-gården-loppet”.
Så startade loppet – en tävling mellan ca 5-åriga Lisa och Kalle. När de hunnit 1/3-del av sträckan hade Lisa redan sprungit ifrån Kalle rejält. Nu sackade Kalle mer och mer för varje steg och jag såg från min plats ute på gångvägen hur tårarna börja rinna på hans kinder 😦
Alldeles strax hade Kalle helt slutat att springa och lufsade gråtande bort bakom ett hus medan Lisa gick i mål under allas jubel.
Fröknarna gratulerade Lisa varmt och skickade iväg nästa par löpare. Jag trodde i min enfald att de nu skulle söka upp och ta hand om Kalle…
Inget händer. Jag lyckas då fånga den ena frökens uppmärksamhet och pekar bortåt huset där Kalle tagit sin tillflykt. Fröken ser frågande ut och jag forsätter att peka lite ihärdigare. Då ropar hon till mig ”Äh, han är bara sur för att han inte vann”, men släntrar sakta iväg åt Kalles håll.
Jag står kvar tills jag ser att hon är framme och åtminstone på något vis har kontakt med Kalle.
Jag, som när som helst kan återupplevde mitt vidriga 60-meterslopp under klassens skrattande 1973, kan inte förstå hur det i vårt förhoppningsvis mer pedagogiskt medvetna 2010-tal kan bli så här.
- Varför tävling?
- Varför en knubbig Kalle mot Lisa som uppenbarligen är en riktig lågoddsare på löparbanan?
- Och VARFÖR ingen koll på hur det går för Kalle och hur han mår? La man här grunden till en livslång motvilja till rörelse?
Det finns förstås två sidor av myntet, men det här är det jag upplevde…
Kommer Kalle någonsin att slita ut ett par gympadojor?
Så åter till hur man lär sig springa då, även om man blivit ledsen som liten 🙂
Jag har fått en hel del frågor om hur jag rent konkret bar mig åt för att börja springa. Det enkla svaret är att det för mig fanns två stora framgångsfaktorer:
- Att jag lyckades besegra hjärnspöket ”Du kan inte springa”. Spöket som flyttade in i hjärnan 1973 fick flytta ut och ge sig av!
- Att jag följde en mycket enkel och tydlig ”Löparskola”. Just min fanns med i Itrim Balansårets februarihäfte, men går säkert att hitta på annat vis också.
Här är några väl valda länkar till historiska löparposter på 2xlblog:
Stor belöning vid senaste besöket i hjärnkontoret (starten 22 november 2012)
Nobelpriset i Fysik går till…. (2, 5 km elljusspår i snön 10 dec 2012)
Det finns ingen bättre dag att börja än idag (det ”riktiga” löparprojektet drar igång 11 feb 2013)
Löparskolan 2:1 med inlägg (nya lärdomar om t ex utrustning 17 feb 2013)
Jobbigt att smaka sin egen medicin (en hel timme i spåret trots motstånd 31 maj 2013)
Så j..a sött och varmt (38 grader i Turkiet, med ”snabba skor”)
En fd överviktig löpningshatares omvändelse och triumf (1 mil – Hässelbyloppet 13 oktober 2013)
De nya strumporna (ull) fick förresten en premiärtur och jag slapp frysa om glappet mellan byxben och fot 🙂
Bara 79:- så de kanske inte håller för evigt. Det visar sig…
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Vad bra att du agerade och inte ilsket gick därifrån!
Eller hur? Jag var näääästan på väg att kliva in och bråka med fröken och låna ut Chichi till”Kalle” 😉