Det tar tid och det behöver nötas in igen och igen och igen.
Två år, två månader och tre veckor efter starten slås jag fortfarande av att jag inte är det minsta unik i alla knasiga idéer som fortfarande knackar på och alla märkliga påhitt som jag ägnat mig åt, huvudsakligen under livet före 9 augusti 2011.
Igår kväll var jag på Itrim Täby och höll inspirationsmöte. Jag berättade som vanligt om mina egna erfarenheter av jojo-bantning, viktkamp, livsstilförändring och bjöd på en del tankeväckare, exempel på konstigheter, känslor och märkliga val.
Underbara blommor från Itrim Täby
Vad jag än berättade så var det åtminstone någon som log lite eller nickade igenkännande.
Och det visar sig gång på gång att vi är så många som tror att vi är alldeles ensamma i världen om att känna som vi gör, agera som vi gör, och tro på de märkliga sanningarna vi valt för oss själva.
Under dagen har jag funderat på varför och kommit fram till att det skulle kunna handla om att vi är många som gör eller har gjort sådant mot oss själva som vi skäms för. Vi är många som hellre skulle lägga handen på en het spisplatta än att berätta:
- vad vi väger
- vilken storlek vi har (vem har inte klippt bort alla lappar? 😉
- vad vi äter
- hur lite vi rör på oss
- och framför allt inte vad vi gömmer undan och stoppar i oss i smyg
Något att gömma ordentligt ?? 🙂
Ju mer vi döljer desto skamligare blir det och desto mer behöver vi gömma oss, våra otillåtna känslor och märkliga beteenden. Och allt ensammare tror vi oss att vara om dem…
Som jag brukar säga vid dessa inspirationsmöten, och som jag också skriver i Hjärnspöken, var det för mig ett viktigt steg och en avgörande framgångsfaktor att våga erkänna för mig själv och även för omgivningen hur det egentligen stod till.
Det som är lite sorgligt är att jag får höra av mina bästa vänner att jag spelade så otroligt bra teater att de inte hade minsta aning om att jag mådde och kände som jag gjorde.
De hade ju så gärna hjälpt mig om de bara hade vetat…
Dagens uppmaning alltså: Var inte rädd, skäms inte i tysthet, DU ÄR INTE ENSAM!
Berätta jättegärna hur ni känner! Helt OK att kommentera anonymt, eller maila mig!
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Kul att du tyckte det var ett bra ord 🙂
Kan jag bjuda dig på lunch kommande vecka? Maila dagar du kan 🙂
Absolut! 😊
Jag är så glad att du finns och skriver och delar med dig!
Dina inlägg får mig att le och nicka varje kväll!!!!
Kram kram 🙂
Hej Jenny!
Kan berätta att jag i många år undvikit att gå på fester som återföreningar med skolkamrater odyl då jag inte velat presentera mig som Cia + 25 kg Har inte heller gått på fester där gamla kompisar som inte sett mig på länge kan vara. Lite trist men så är det. Har aldrig hört någon säga desamma men det måste ju finnas de som tänker som jag.
Cia (som hoppas på många kvällar med bra musik på lokal framöver)
Där slog du huvudet på spiken! Jag har varit på NOLL sådana tillställningar 🙂 Och jag kan nästan garantera att det inte är bara vi två i världen 😉
Men NU är det dags, ut och våga vara med! Har ett liknande tillfälle med i boken, sid 98.
Visst är det märkligt att vi är så många som går där och skäms och tror att vi är helt ensamma med våra knasiga tankar…. Jag blev förvånad att upptäcka i din bok hur många tankar jag kände igen, särskilt med tanke på att det inte är förrän nu när jag har gått ner 30 kg som jag är på samma BMI som du startade på, kunde aldrig tänka mig att någon som inte var större än så kunde tänka och känna så som jättestora jag gjorde. Men det bekräftar ju bara min teori om att vikten egentligen är oviktig och att det enda som räknas är hur vi mår och hur vi känner. Och det mest fantastiska med Itrim är ju just det här att man börjar prata med människor om det man inte vågat säga innan, tror absolut att det är nyckeln till att det fungerar så bra som det gör! Och tack för att du delar med dig, det hjälper också!
Tack för att DU delar med dig! Vad härligt att du hittat igenkänning både i boken och med Itrim 🙂 Visst är det märkligt hur vi tänker – det blir trots allt begripligt att en gravt underviktig person kan uppleva sig som tjock, när bilden huvudsakligen sitter i hjärnan.
Hej Jenny.
Tack för din inspirationskväll. Mycket var igenkännande, bra att du delar med dig. Känns bra att se någon som kommit igenom balansår och är vidare och fortfarande på banan. Själv har jag, är jag, i en dundersvacka just nu. De små djävlarna sitter som på rad över axlarna och försöker motarbeta min egen vilja.
En dag i taget…
Det måste vara jag som bestämmer. Försöker ta fram min osynliga hammare och banka ner en efter en. Mest arg är jag på att de skäl så mycket energi från mig just nu. Jag måste hitta en strategi för att inte låta dem sno min energi…Är på gång men det är en kamp varje dag.
Just nu funderar jag mycket över denna:
– När det är jobbigt (hunger, sug) lägg fokus någon annanstans som man gör med små barn leda dem bort från ett fokus till annat. Ex, på med skorna och gå ut och gå. Bara gör istället för tänk. De är dock sega rackare tanke monstren.
Jag tror jag går ut och går.
Kram på dig för att du delar med dig av ditt. Fantasktiskt, fortsätt dela, du gör det så bra. 🙂
Tack snälla rara Cilla! Vad roligt att höra 😀
Det låter ju som att du hittat en bra strategi, lite som med små barn – att avleda.
För mig har det även funkat med ”OK om jag verkligen är hungrig så får jag äta, men INTE det jag är sugen på utan något annat, t ex en tallrik gröt eller så. Då visar det sig tydligt om det verkligen var hunger eller bara sug efter nåt gott”.
Lycka till!
KRAM