När självbilden bor i hjärnan och inte i spegeln

Häromdagen bad jag om kommentarer till Så skönt att vara i gott sällskap

Fick lov av Malin att låna en bit av hennes kommentar till den här bloggposten. TACK!

” Visst är det märkligt att vi är så många som går där och skäms och tror att vi är helt ensamma med våra knasiga tankar…. Jag blev förvånad att upptäcka i din bok hur många tankar jag kände igen, särskilt med tanke på att det inte är förrän nu när jag har gått ner 30 kg som jag är på samma BMI som du startade på. Kunde aldrig tänka mig att någon som inte var större än så kunde tänka och känna så som jättestora jag gjorde. Men det bekräftar ju bara min teori om att vikten egentligen är oviktig och att det enda som räknas är hur vi mår och hur vi känner. …”

Visst är det märkligt hur vi tänker? När jag läser Malins kommentar slås jag av att det trots allt är begripligt att till och med en gravt underviktig person kan gå omkring och känna sig tjock.

Det verkar inte ha någon större betydelse för ens egen upplevelse av sin kropp och för de knasiga tankar men bär på om man är rejält överviktig, ordentligt fet eller normalviktig.

Bilden av vem man är och hur man ser ut verkar huvudsakligen sitta i hjärnan och inte i vågen, måttbandet eller spegeln.

1986 - jag tyckte att jag var smällfet...

1986 – i mina egna ögon smällfet… Med nyckelben!?!?

En väninna till mig, som levt med ätstörningar av olika slag sedan tidiga tonåren, blev troligen anorektiker pga en tränares idiotiska kommentarer. Vad hon såg i spegeln hade ingen som helst betydelse – det var det som tränaren hade inpräntat i hennes unga hjärna som var hennes sanning. Efter sjukhusvistelser och behandlingar levde hon vidare med ätstörningarna i andra skepnader som bulimiker och som ”träningsnarkoman”, men aldrig någonsin med en rättvisande spegelbild.

Nu vill jag inte på något sätt förringa hela den tragiska problematik som finns kring ätstörningar av olika slag, särskilt de allvarliga fallen, men så mycket lättare det vore om vi vågade vara mer öppna med hur vi tänker och känner!

Det är hur som helst helt uppenbart att vi inte är i närheten av ensamma om våra

  • tokiga idéer
  • knäppa föreställningar,
  • dolda skamfläckar
  • och valda sanningar.

Låt oss våga dela med oss!
Det sägs ju att trollen spricker i solen och min erfarenhet är att de flesta otäckheter blir mindre skrämmande och tappar en del av sin makt över en när man kan sätta ord på dem.

11 kommentarer

Filed under Hälsa, Itrim, livskvalitet, Matmissbruk, Mental träning, Motion, Uncategorized, vikt, Viktminskning

11 responses to “När självbilden bor i hjärnan och inte i spegeln

  1. Susanne

    Det är svårt att ha varit en överviktig människa och att bli en normalviktig människa.. Känslan är ändå fantastisk skön att jag alltid känt mig jätteviktig! Vad jag än väger så är jag samma Susanne då som nu! Jag har alltid varit en glad envis och possitiv tjej och det har hjälpt mig så otroligt i min Itrimresa.
    Det är svårt att se sig i spegeln tycker ännu att jag är rund men är ändå nöjd med mitt resultat. Gladast är jag inte över min viktminskning utan att jag stolt kan säga att jag tränar!!! Hälsovinsterna är det allra bästa💪kram Jenny och tack än en gång för att du delar med dig allt klokt💐

  2. Du har helt rätt… Det märkliga är att en person som man kan se är större än en själv upplever man som att ”så farligt är det inte”. Visst borde man då kunna säga samma sak till sig själv? Eller i vet fall vara konsekvent i vad man tycker är övervikt… Jag tror att man måste lära sig att tycka om sig själv. Ingen viktminskning i världen kan göra det åt en. Jag säger inte att man ska låta bli att gå ner i vikt om det är viktigt, men anledningen till att gå ner i vikt måste vara av andra anledningar än att ”bli snygg(are)”. Det finns inte någon som kan ge sig själv så mycket stryk som jag. Därför tar det här lite tid för min egen del, då jag långsamt håller på att bli snällare mot mig själv.

    • Jaaa! Vad du är klok Anna! Snäll mot sig själv är det bästa 🙂
      Gå sakta är bättre än att ligga i soffan, EN ostskiva är bättre än en hel ost 😉 etc
      För egen del var hälsan ett avgörande argument för att en gång för alla göra slag – för första gången inte huvudsakligen ”bli snygg”. Tror att det underlättade… Sedan blev jag ju förstås bara glad av att kunna ha snygga kläder -inlägg kommer senare idag om det 😉

  3. Cia

    När jag var ung och helt normalviktig jobbade jag med anorektiker. De hade verkligen en skruvad självbild och för att normalisera den något brukade jag ställa mig bakom dom vid en helkroppsspegel så de fick se hur mycket av mig som syntes trots att de stod framför. Det blev en aha-upplevels för många som trodde att de var större än jag var. Skulle vara lite kul att ställa sin nuvarande överviktiga kropp bakom sin unga och se skillnaden 🙂
    Cia

    • Vilken bra idé! Konkreta upplevelser är oslagbara som påminnelser eller förklaringar av verkligheten. En övning som att bära runt sin tappade vikt t ex i form av vikter i en ryggsäck ger ju en väldigt bra upplevelse av något man vill slippa ifrån.

  4. Pingback: Äntligen en rättvisande spegelbild | 2xlblog - Om vikt och hälsa

  5. Malin

    Den där skeva självbilden man hade som tonåring, usch vad den har ställt till det! Inser när jag läser det här inlägget att jag inte alls borde vart förvånad över att känna igen dina tankar eftersom jag ju själv hade haft dem redan innan jag ens blev överviktig på riktigt… Skönt ändå att äntligen kunna se detta och att nu (som Anna skriver) jobba med att vara snäll mot sig själv!

  6. Anonym

    du var väl absolut inte smällfet på bilden! sund och fräsch tycker jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s