Hur man slår tre flugor på en milstolpe

På dagens schema stod precis som förra måndagen ”Löpning en timma”.
Igår rekognoserade jag halva spåret tillsammans med man och hund (som sedan sov gott i soffan resten av dagen).
Vi konstaterade att vi har bott i vårt hus i drygt 17 år och först NU hittar vi nya skogar mest varje helg. Täby/Danderyd är verkligen rikt försedda med anlagda motionsspår.

Vårt intresse har dock inte varit riktat ditåt överhuvudtaget 🙂

Det var rätt synd om mig idag tyckte jag 😦 L fick förhinder, jag hade glömt både mössa och vantar och så fick jag inte ens på någon musik eftersom jag inte hittade appen på mobilen pga nytt utseende på skärmen och inga glasögon.

De första kilometrarna gick ändå plättlätt, men så kändes det plötsligt vääääldigt långt och jag började undra vart nästa markering hade tagit vägen…

När skylten väl dök upp visade det sig att den föregående måste ha ramlat ner eller nå´t för inte 17 hade jag kunnat missa den?

• Efter 5 km kom en riktigt vidrig backe (som utlovat av vännen spårkännaren).
• Efter 7 km var jag tvungen att knyta om vänsterskon, som jag kände redan från början satt för löst (dumma mig – om jag hade stannat direkt hade jag sluppit skav på trampdynan).

Men trots dessa ”vedermödor” slogs tre flugor i en smäll:

• min längsta löptur någonsin helt utan sällskap
• den längsta sträckan på icke-asfalt
• den mest kuperade terräng jag hittills sprungit i

Äh, det blev några miniflugor till: den längsta sträckan på en timme (+80 meter) och med 3 sek bättre kilometertid i snitt.

Dessa små delframgångar är det som bygger upp åtminstone mig.

Så funkar även Run Keeper, som jag använder som tidtagare i mobilen. Man får pokaler för allt möjligt och finns det inte något vettigt att belöna en vecka så hittar den på något litet trams som man ändå slagit rekord i 🙂

Och så är det Dag 24 på ”Plankan-utmaningen”, efter veckans vilodag. Hoppas att dagens 90 sekunder känns lättare än samma längd i lördags – då skrek jag 🙂