Läser precis Sonjas hemlighet av Åsa Hellberg. Det tröstäts rätt friskt i den boken, liksom i föregångaren Sonjas sista vilja, och dricks hinkvis med champagne.
Julie är en livsbejakande, ”frodig” 37-åring, som dock hållits i sträng tukt av sin mamma under uppväxten. Smal är vacker och den enda vägen till framgång hos det motsatta könet (vilket i sin tur anses vara den enda vägen till framgång överhuvudtaget…)
”En croissant smakade aldrig bättre än när Julie var upprörd. Det var som om den var fylld av lugnande medel istället för choklad. Hon slöt ögonen och lät den sista biten smälta i munnen.”
Inte direkt förvånande att Julie känner så…
Häromkvällen såg vi den fantastiska filmen Niceville (The Help). De vita flickorna växte upp den amerikanska söderns 40- och 50-tal för att bli troféhustrur, med enda värde som smala och vackra. De värderade i sin tur sina små döttrar på samma sätt:
- Knubbig=oaptitlig
- Krulligt hår måste rätas ut
- Klackar! Klänning!
Den lilla självkänsla som några av småflickorna fick med sig kom från de svarta hembiträden som tog hand om dem och var de enda som kramade dem och talade om att de var värdefulla.
En chokladpaj har en avgörande roll i filmen…
Och så var det Gordon Ramsey som drog igång ännu en ny serie med matlagning, Hemlagat med Gordon Ramsey:
I det första avsnittet lagade Gordon moderna versioner av de rätter han älskade som barn. Ett klart och tydligt budskap; Comfort Food (tröst/bekväm-mat alltså).
Det lagades hemgjorda fiskpinnar (i och för sig ett bra alternativ, även om de dröp av den jätteklick smör som lades i pannan i slutet) som serverades med en ultravit fralla fylld med pommes frites!! En kolhydrat/fett/kaloribomb till de smördränkta fiskpinnarna – och så förstås ketchup. ”My childhood food”, suckade Gordon.
Självklart finns det djupt rotade orsaker till ett känslomässigt ätande (eller icke ätande) som mynnar ut i ätstörningar av olika slag. Sådana analyser har jag ingen som helst kompetens att ge mig in i – jag kan bara konstatera att det just inför jul dyker upp fler och fler tillfällen då man ställs inför ätsituationer som är extremt känsloanknutna.
Kanske det kan vara värt att lägga en stund på att försöka att sortera ut något av det nu i god tid före julen?
- För vems skull äter jag – för vems skull avstår jag eventuellt från vissa saker?
- Hur tydlig kan jag vara med omgivningen?
- Vilka alternativ finns? (en lättare variant av samma rätt…)
- Är det möjligen så att vi t o m lagar och äter rätter som ingen egentligen vill ha, där ingen vågar säga ifrån för att alla tror att alla vill ha?
I min familj är några små exempel på den sista punkten Dopp-i grytan och den extremt söta och klibbiga brännvinsglöggen som försvunnit från vårt hem för några år sedan.
Hur är det hos er?
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Tröstätandet börjar nog tyvärr redan när man serveras söt och fet bröstmjölk så fort man är lite kinkig som bebis. Och så fortsätter det med något gott när de vuxna vill ha lite fri tid. Så lätt att ge en smörgås istället för att leka en stund – jag vet, jag var likadan. Istället för att ha hungriga och griniga barn kring benen när man lagar mat sätter man något ätbart i händerna på dom. Så har mönstret gått i arv.
Vårt julbord har krympt med åren. Det har alltid innehållit mycket grönt men ofta spetsat med grädde och smör. Kötträtterna har blivit färre och fiskrätterna fler. Sedan ett berg av mandelmassegodis som vi gjort själva.
I år blir de feta grönsakrätterna ersatta av sina syskon-rätter ur Itrims nya kokbok och undertecknad äter enligt Handfast minus. Ingen mandelmassa eller annat som triggar sötsuget.
Cia
Tack Cia för dina härliga ärliga kommentarer! Det betyder så mycket för ens förändring att se sanningen i vitögat och så göra alla kloka justeringar som du gör.
Kolla om ditt Itrim har något Julhäfte vettja, utöver recepten i Fira-boken. Kanske ni kommer att ha något särskilt Jul-träff? Missa inte i så fall-de hjälpte mig massor de första två åren.
Vad roligt att du har läst mina böcker och gjort en analys:)
Du har förstås helt rätt.
Mina böcker är numera som glada poplåtar, men har tidigare arbetat med beroenden, och främst medberoenden, och det går inte att låta bli att smyga in lite sådant här och där.
Det är jätteroligt när någon uppfattar ett litet allvar, så som du har gjort. Lycka till med din egen bok, som jag förstod var på gång.
Bästa hälsningar
Åsa Hellberg
Hej Åsa! Varmt tack ska du ha! Jag har verkligen slukat Sonjaböckerna och ska definitivt leta upp det du skrivit tidigare. Låter oerhört intressant!
Min första bok ”Hjärnspöken” finns ute sedan i april, än så länge på Itrim-centren och via mig. Nr 2 ”Balansgång över Parmesanträsket” är som sagt på gång 🙂