Ni som läst ”Hjärnspöken” och/eller träffat mig på den senaste tidens inspirationsmöten känner till ”Fruktkakehistorien”.
Mitt förhållande till den engelska julkakan är i klass med det till ost, men lättare att hantera eftersom fienden bara dyker upp en gång om året och bara om jag gläntar på dörren. (Det är värre att fajtas med osten som knackar på varje gång man öppnar kylskåpet.)
Efter att utan problem ha förträngt kakeländets blotta existens i december 2011 (plättlätt-åt ju inte ens kolhydrater förrän 14/12) och i december 2012 (hade inte ens vågat tänka tanken), så bestämde jag mig igår för att anta en utmaning som hette duga!
Två år och fyra månader efter starten på mitt nya liv skulle jag våga mig på att baka en fruktkaka!
Sagt och gjort! Jag joggade 😉 t o r butiken och köpte de ingredienser som (förstås) inte fanns hemma och plockade fram allt som stod i receptet.
För första gången på åratal blandade jag även ner det föreskrivna bakpulvret. Nu skulle ju smeten gräddas!!
Hur mycket jag smakade?
Tro’t eller ej – inte en smula!!
Kakan gräddades, förpackades och åkte med oss till stan som Gå-borts-present
Lite symboliskt hamnade den alltså på Adventsglöggbordet hos min träningskompis, inspiration och påputtare!
Och jag åt en liten smal skiva färdiggräddad kaka, som vilken normalviktig människa som helst på glöggparty!
Bit för bit, vecka för vecka – det GÅR att förändra sig! Kan jag så kan du! Låt det ta den tid DU behöver och klappa dig på axeln för varje liten framgång
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Du jävla duktig! Jag är tveksam till att jag hade klarat det du gjorde. Hade nog slängt in hela i käften utan att tänka..
Men glöm inte att det är 2 år och 4 månader sedan jag ”började”. Ta det lugnt, du fixar en sak i taget, Sara! Jag hade aldrig vågat prova förra året och jag vågade inte prova ostmacka förrän i mars i år…
Lycka till med din jul! Kram
Jag har så himla svårt för alla frestelser. Speciellt chips. Jag får kämpa för att inte gå och handla de, och jag tror jag alltid kommer att få kämpa. Och det kanske låter löjligt men de förstörde och förstör fortfarande hela min syn på mat. Du är så stark! Jag faller tyvärr dit alldeles för ofta redan. Vet inte hur jag ska ändra på tänket.
Förstår dig så väl, Sara! Oavsett om man opererat sig, gått på måltidsersättningar eller hur man gått ner i vikt är min erfarenhet att man måste jobba massor med sina tankar för att det ska hålla i längden.
Mat ja, motion ja – plättlätt tror en del, särskilt livslångt naturligt smala, men det krävs att hjärnan får sin andel av träningstid.
Många valda sanningar om en själv måste ersättas med nya och det tar sin tid och massor av kraft.
Några praktisks tips på bra ”hjärnträning”:
I den här bloggposten hittar du några bra länkar:
https://2xlblog.com/2013/09/11/vikt-och-halsa-mental-traning-mina-erfarenheter-och-tips/
Kolla även på ”Brain Games” vettja:
https://2xlblog.com/2013/10/01/vikt-och-halsa-hur-lattlurade-ar-vi-pa-gott-och-ont/
Finns på Youtube.
Massor av kul och spännande kunskap om hur våra hjärnor funkar, som har hjälpt mig att tänka i nya banor :
”om vi kan lära oss att bli medvetna om hur lättlurade våra små hjärnor är så finns massor av möjligheter att använda den kunskapen till vår fördel: Kan jag springa 4 ½ km så klarar jag även 5 – det är ju nästan ingen skillnad Osv..”
Kram! Jenny