Våga sluta vara så förb…at rädd! Lucka 21

• Julen 2013 känner jag mig trygg med att ha förändrat min livsstil på allvar.
• Julen 2011 gick jag  på en smal, smal väg innanför skyhöga skyddsmurar. Stenhårt planerad, bara 10 dagar efter avslutad upptrappning från en strikt diet med måltidsersättningar.
• Förra året – 2012 – var det förstå året då jag skulle fira jul på ett ”normalt” vis, med vanlig mat. Utmaningen var enorm!

Såhär kändes det den 16/12 2012:

Gissar att någon känner igen sig 🙂 Kommentera gärna eller maila om du hellre vill det!

– – – – –

Hur ska detta se ut i januari? En matmissbrukares skräck

Som jag lovade igår blir det idag ett inlägg på temat att träna på gråzonerna.

• Helt enkelt att våga släppa lite av kontrollen, att kunna befinna mig på en lite skumpigare väg än den asfalterade, utjämnade groplösa med höga staket på sidorna.
• Att våga ta ett hopp ut i terrängen, en avvikare från gps och autopilot.
• Att prova om jag kan lita på min förmåga att navigera runt grynnorna med bara sjökort och kompass till hjälp utan att gå på grund.

Jag träffade alltså min Itrim-Ulrika häromdagen. Efter en dryg veckas utsvävningar i form av det okontrollerade Julbordet, Dramatenföreställning med pauschampagne och restaurangbesök, Stand-Up Dinner, samt ”Nobel-middag” kände jag mig ÄCKELTJOCK  och DÅLIG 

Mötet med Ulrika kändes oerhört välbehövligt och motivationsstödet mer nödvändigt än på länge.

Ulrika ställde förstås de rätta frågorna och påminde mig om att Julen förra året var extrem. Den 14 december 2011 var jag precis klar med upptrappningen till vanligt ätande och min plan för julhelgen var att tillåta mig ytterst små avvikelser och att kompensera stenhårt med extra motion.

Hon pekade också på att Julen 2012 är den första ”vanliga” julen för min del. Det är i år jag ska kunna fira en fullständigt normal jul och våga lita på att jag klarar det utan totalskräck för att tappa kontrollen.

• Ulrika: Vad är det värsta som kan hända?
• Jag: Hmmm, att jag äter massor av ost…
• U: Jaha, en hel månad eller?
• J: Äh, jag har ändå ingen god ost hemma, så det är bara hos min syrra på juldagen.
• U: OK. Det är en dag. Gör det något?
• J: Troligen inte 

Den viktigaste frågan är förstås ”Hur vill du att det ska se ut om en månad?

Den besvarade jag med ”Tjaa, som vanligt liksom…”

Och konstaterar i samma andetag att det enda som krävs för att det ska vara verklighet än att jag slutar vara så för b…at rädd! Tänk om jag kunde plantera in i min knasiga skalle att Inte en enda gång efter nedgången har jag sett mer än målvikten på Itrimvågen…

• Det är OK med en lugnare period med låg motivation.
• Man KAN inte vara 100% på topp dag ut och dag in!

Reality Check:

• Innan vi avslutade mötet kollade vi vågen som visade 2,5 kg UNDER mitt mål.
• När jag kom hem drog jag på mig mina beiga 38:or och konstaterade att de satt löst överst på låren.

Som alltid handlar det om den snedvridna självbilden och vad hjärnan bestämmer sig för att ta in. Hur verklighetsuppfattningen ser ut. När jag hade gjort min ”reality check” kände jag mig plötsligt lätt som en fjäder och lugn igen – Det är SÅ MÄRKLIGT!

Hur mycket vågar du släppa efter? Var ligger din panik och lurar? Eller är du kolugn och full av tillit?