Biggest Loser – Nej, absolut inte!

Här kommer ännu ett litet smakprov från kommande boken ”Balansgång”.  Boken har nu mindre än en månad till tryckning, så Kerri jobbar som bäst med layouten av inlagan. Ni som läst ”Hjärnspöken” kommer att känna igen er, men självklart har vi försökt att piffa till den nya bokens utseende en del. Omslaget är i princip klart, så det ska ni snart få se.

Nu får det gärna bli lite varmare….

**********************

Biggest Loser – Nej, absolut inte! Jag kommer ju aldrig att vinna en tävling i viktnedgång. Mina  kilon är ynkliga i sammanhanget, både när det gäller TV-serier och i jämförelse med många som jag träffat och träffar.

Inför gårdagens lilla scenframträdande och bokrelease (”Hjärnspöken” alltså) ställde jag mig istället frågan som jag gissade skulle komma:

Vad är det bästa med din livsstilsförändring?

Självklart är det helt underbart att väga mindre, men enbart den förlorade vikten är inte det mest fantastiska. Jag tror dessutom att om min enda mål och fokus hade varit ett visst antal kilon så hade det inte hållit i längden. Nej, självkänslan är den stora vinsten! Den sitter dock djupare än i förlusten av xx kilon. Den kom inte som ett brev på posten med en uppnådd målvikt, utan har krävt ett ordentligt arbete med omställning till det nya läget. Att hitta den nya härliga självkänslan har som jag redan varit inne på växt fram genom att jag lärt mig att värdera varje litet framsteg, både på vägen till viktmålet och även därefter. Jag kan inte nog betona hur viktigt det varit för mig att anta nya utmaningar och att jobba vidare med att hitta en balans i det nya livet. En balans där spökena är tämjda och blir mer och mer arbetslösa.

I praktiken har vinsterna varit (och är):

• Lyckan att se nyckelben och höftben och att ana revben under huden.
• Lyckan att gå in i en butik, ta ett plagg i en vanlig storlek, prova, gilla och betala, alternativt få hämta en mindre storlek.
• Upplevelsen att varje dag vakna utan värk i kroppen, förutom då och då en härlig träningsvärk.
• Glädjen i att kunna använda kroppen till det den är avsedd för, till exempel att upptäcka att ingen bil finns hemma och då kunna springa till postlådan och hinna få med ett brev precis före tömningen!
• Självförtroendet i att pröva nya fånigheter, som löpning och Zumba och att under ett core-pass låta en träningskompis köra skottkärra med mig (tror att senast någon fick göra det var ungefär 1968.)

Koordination undrar jag dock om jag någonsin kommer att få till. Jag kämpar på med nya stepbrädesteg, men när jag inte ens kan få en lagom varm och lagom hård vattenstråle ur en modern blandarkran funderar jag på om det finns något hopp…