Vad!!
Alltså inte Vem? för där är svaret givet- jag själv!
Det finns ingen annan som kan göra det åt mig.
Att ta sig ur ett mångårigt, inarbetat beteende och en mer eller mindre cementerad livsstil är, inte bara bildligt, som att lämna ett väl insuttet soffhörn. För att våga sig ur komfortzonen behövs ofta en rejäl tankeställare.
Den här lille killen började gymnasiet idag 185 cm lång. Mamman är fortfarande 181 cm men väger 25 kilo mindre och skulle även idag orka fiska upp honom ur poolen.
Min vändpunkt har jag beskrivit både i min bok ”Hjärnspöken” och här på 2xlblog:
Men att jag kom till den punkt när en specifik händelse kunde påverka mig så starkt hade förstås byggts upp under en längre tid.
För min del handlade det om att verkligen inse att min livsstil påverkade min hälsa.
- Att livet inte längre var en oändlig outsinlig sträcka av disponibla dagar utan att min tid på jorden skrämmande nog faktiskt skulle ha ett slut. Förhoppningsvis inte totalt på många år, men ändå med ett bäst-före-datum.
- Min kropp började säga ifrån på allvar. Jag hade redan ringt ortopeden för att diskutera det jag uppfattade som artros i höften.
- Att vakna med ont i axlar, nyckelben och skuldror var en vana. Att sitta på sängkanten och ta på strumporna likaså.
Vid den här tiden började jag dock uppmärksamma att människor i min egen ålder drabbades av sjukdomar, vänner fick diagnoser på livshotande sjukdomar och några försvann t o m från den här världen.
Insikten om att vårda min kropp för att ha den kvar så länge som möjligt och att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att få leva ett så friskt och bra liv som möjligt smög sig närmare.
Det VAR inte slut på utförsåkningen !
Mitt tips för idag är 100% stöld:
Det dök upp på Facebook-sidan Persoligt Ledarskap, hos inspirationsföreläsaren Torkild Sköld, som skriver om hur du tar eget ansvar och leder dig själv i ditt eget liv. Torklids föreläsningar bygger på att du, oavsett yrke, är verkställande direktör i ditt eget liv. Jag tar mig friheten att citera:
En föreläsare jag lyssnade på för ett par år sedan gav alla i publiken ett pappersmåttband typ sådant som IKEA har för att man skall kunna mäta möbler. Han bad oss uppskatta hur många år vi trodde vi skulle leva och riva av måttbandet vid den siffran. Sen bad han oss att riva av måttbandet vid vår nuvarande ålder. Det som blev kvar var den stump som representerade de år som vi utifrån vår egen subjektiva bedömning, hade kvar att leva.
Det blev så uppenbart när man stod där med stumpen i handen och det gav mig en bild av hur viktigt det är att leva i nuet och inte igår eller i morgon. För det är nu allting händer och vi lever nu och det är därför viktigt att vara i nuet. När det som kommer att hända i morgon händer så händer det i nuet. Allt som har hänt i vår historia hände i nuet den gången det hände.
Hur mycket ser du framför dig att du har att ta vara på? Vilken fruktansvärt läskig fråga, eller hur?
Finns det någon anledning att INTE ge dig själv chansen att må så bra du någonsin kan må?
2xlblog - Om vikt och hälsa 