Tack för era reaktioner på söndagens bloggpost Tjocka mammor – fetmaepidemi!
Ytterligare en artikel om fetmaepidemin i USA Jag tog en långpromenad – 1982, belyser två människoöden; Sandra Tillman, 54, och Kimberly Morgan, 19, har en sak gemensam, förutom vikten som ligger strax under 200 kg:
De är aldrig ute och rör sig.
Att gå hundra meter är för dem ett ett undantag, att gå 500 meter – det gör de bara inte. Senaste gången Sandra tog en långpromenad, närmare bestämt 5 km, var 1982…
Bilden är från artikeln. Foto: Aftonbladets Lotte Fernvall
Bildtext Peter Kadhammar: ”Smärtorna i ena fotsulan är fruktansvärda. Därför blir Sandra mest sittande hemma på rullatorn.”
Jag behöver bara ha vägt 25 kilo för mycket och haft hälsporre och hopsjunket fotvalv för att åtminstone ana hur det skulle kännas i fötterna att väga ytterligare 100 kg… En ond cirkel av orörlighet, smärta som hindrar rörlighet, minskad energiförbrukning, ökad kroppshydda.
Man skulle förstås kunna säga att det är upp till var och en att bestämma hur den vill leva sitt liv, att var och en har ett val att göra och att man kan ta sig i kragen. Men när du är motarbetad av traditioner och miljö, infrastruktur och politiska beslut krävs det extremt mycket kraft för att övervinna både din egen motvilja och omgivningen!
De av oss som är privilegierade nog att leva i en mer hälsobefrämjande miljö har ju tillräcklig svårt att:
- komma igång
- komma igen
- hålla oss på den smalare vägen
- ta oss upp ur diken
- hitta motivation
Hur ska det då vara för den som lever i ett samhälle som till för ett par tre generationer sedan präglades av hårt kroppsarbete, men där de tunga arbetena ersatts av fysiskt lättare, eller inga alls. Där de flesta har bil och kollektivtrafik inte existerar . Där nästan all mat är friterad. Där standardmåttet för likkistor 2012 ändrades från bredden 68 centimeter till 74. Ett samhälle där kasinot har rullstolar för gästerna.
Mitt favorithatobjekt i ännu hemskare skepnad – Friterad Snickers!
Jag brukar vanligtvis ha svårt för ”sensationsjournalistik”, men jag rekommenderar de här artiklarna, som jag tycker är väl underbyggda och viktiga i just det avseende som jag noterade i söndagens bloggpost; hur omgivningen anpassas för en växande människotyp.
Onda cirklar skapas och utvidgas: Finns det ingen trottoar att gå på blir det uteslutande bilåkning-> Ju mer bilåkning, desto orörligare befolkning ->Desto färre önskemål om trottoarer att röra sig på…
”Om trenden fortsätter som hittills kommer halva amerikanska befolkningen att vara fet 2030. Fetmaepidemin är på väg att bli en stor politisk fråga därför att sjukvårdskostnaderna exploderar. För 20 år sedan hade 7,8 miljoner amerikaner diabetes. I dag är de 25,8 miljoner.” Källa: Trust for Americas Health.
Varför ska vi bry oss då?
- I det nära perspektivet tycker jag att det känns som att se ett skrämmande ”facit” på en destruktiv livsstil och det ger mig personligen ytterligare motivation till att inte själv ramla tillbaka på den vägen.
- I ett större perspektiv är den explosionsartaade fetmaepidemin i USA ett hot mot ekonomin och USAs ekonomi, klimatpåverkan och resursanvändning påverkar även oss.
Det vore intressant att höra era reaktioner och tankar!
De aktuella artiklarna är alltså:
Jag tog en långpromenad – 1982
Det finns alltid de som är större
2xlblog - Om vikt och hälsa 
Ser äckligt ut den där Snickers godisen grr
Superläbbig 😉