Äta så att det hotar ens liv

I söndagens DN ägnades två uppslag åt affärsmannen Jan Stenbeck som avled 2002. Journalisten och författaren Per Andersson har skrivit en boken med undertiteln ”En biografi överen framgångsrik affärsman” och även söndagens tidningsartikel, som avslutas med följande rader:

”Att han som kunde genomföra vanvettigt svåra saker som att säkra den långsiktiga finansieringen av Millicom, inte kunde ta vara på sin egen kropp.
Att han som kunde behärska både mobiltelefonins och den avreglerade TV-marknadens högspända osäkerhetstillstånd – samtidigt – inte kunde låta bli att äta och dricka så att det hotade hans liv.”

Jan Stenbeck januari 2002. Bild i DN 2/9 2012

Vad är det som gör att man kan vara så oerhört kapabel i sitt yrkesliv och ändå inte kan hantera något så basalt som att äta och dricka på ett vettigt sätt?

Utan att dra alltför många paralleller till Jan Stenbeck kan jag ana några gemensamma drag i att befinna sig i en krävande situation med stort ansvar och att som total kontrast till det förlora sig fullständigt i ett okontrollerat missbruk.

Jag har vid flera tillfällen konstaterat att det vid tidigare misslyckade viktnedgångar funnits två stora bovar som satt stopp för mig. Spöken som vid varje försök stått på varsin sida och puttat ned mig i fallgroparna som blivit omöjliga att sig upp ur – bovarna heter PERFEKTIONISM och OMÅTTLIGHET.

Det är först nu, när jag med god hjälp, fantastiskt engagemang från mina stöttepelare och framför allt med avsatt tid, har lyckats förstå mig på hur dessa bovar fungerar i min hjärna och hur de hindrat mig.

Perfektionismen har yttrat sig främst när jag inte lyckats till 100% med att ha rätt ingredienser hemma för bra måltider, inte hunnit förbereda och tillaga rätt maträtter, planerat dåligt och blivit ”tvungen” att gå på McDonalds, inte gått ned önskat antal kilon, varit för hungrig för att hålla planen och ätit något otillåtet. Vid sådana tillfällen, då jag inte har klarat att sköta allt perfekt, har ”Det är ju ändå kört” tagit över kommandot och så har vi tillsammans vänt upp emot 100-kilosstrecket igen…

Omåttligheten hänger samman med ”Det är ju ändå kört”, men har varit ett slags grundläge som t ex inneburit att jag kunnat få för mig att äta ohämmade mängder av kakdeg. Med omåttligheten som bas kunde jag lika gärna ha varit arbetsnarkoman, bergsbestigare eller Coca Cola-addict.

Jag tror mycket på att lyfta fram spökena ur garderoben. Att syna dem noga och lära känna dem. Att avdramatisera dem och acceptera att de finns i närheten gör dem lättare att hantera än att förneka dem och leva med oron för att de ska kasta sig över mig när jag är försvarslös.

Laban – SNÄLLT spöke